Aftonbladet – 27 mars 1841, sida 2

Be I DU OeTtNS VDM Kap past i någon annan bildad mans boksamling. Vore denna skrift endast ett högtidstal, likt alla andra, och hotadt med dessas vanliga öde, att snart förgätas, så skulle vi i det föregående hafva sagt nära nog allt hvad vi bordt säga, för att, så vidt på oss ankommer, söka aflägsna en så sorglig och ofta så oförtjent bestämmelse. Men detta tal äfventyrar ej att råka i förgätenhet. Det kommer att läsas på nytt åtminstone en gång i hvarje århundrade, så länge boktryckerikonstens uppfinning hos oss firas, och det skall genom sin typografiska beskaffenhet bära vitsord för kommande tidehvarf om konstens tillstånd här, under vår tid. Det skall då granskas och kommenteras såsom en märkvärdighet, och som ett af bidragen till våra dagars karakteristik. När arbetet ses ur denna monumentala synpunkt, erkänna vi uppriktigt, att vi alltför sent tagit det i närmare betraktande. Hade vi skyndat att skärskåda det med den kritiska lovwenetten genast, så snart det blef tillgängligt, så cite resultatet troligen ieke hafva blifvit något offentliggörande af oriktigheter, hvilket numera är en oeftergiflig pligt, utan inskränkts till en hemställan, i allsköns tysthet, hos verkets förläggare, att återtaga exemplaren ur bokhandeln och öka sina förtjenstfulla uppoffringar genom omtryckning af vid pass en femtedel af hela arbetet, för att derigenom undanrödja hvarje anledning till anmärkning,, så väl inför framtida granskare, som utländska typografer; på det att icke någon sådan, om han efter detta mönster kunde vilja bedöma konstens tillstånd i vår tid och vårt land, måtte tro att misstag och oriktigheter äfven nödvändigt höra till fullständigheten af karakteristiken. Nu måste han vid bokens första anblick oangenämt öfverraskas af att finna titelbladets baksida makulerad med en försumlighetsursäkt, ock textens sista sida med en tryckfelsförteckning; han kan ej annat än falla på sällsamma tankar om innehållet af ett praktverk, hvars början och slut äro på sådant vis utmärkta. Förutsatt äfved att en ursäkt för tidsutdrägten verkligen varit påkallad, så kunde ju den hafva bifogats på ett litet serskildt blad, fästadt vid ena permens insida? Det hade då varit möjligt att borttaga den, när dess, för det öfriga alldeles främmande innehåll blifvit inhemtadt, utan att man genom denna utgallring behöft skada titelbladet och med detsamma hela boken. Nu är den outplånligt preglad på titebladet, och måste på forskaren väcka ungefär samma intryck, som om man tätt under den prydliga inskriften på en minnesvård öfver någon märkvärdig tilldragelse träffade följande tillägg, till efterverldens upplysnng: Stanna vandrare, och märk, att denna vård arestes flera veckor sednare än ämnadt varl! Men ursäkta det! Diverse andra bestyr för minnestecknaren och stenhuggaren voro orsaken., Listan på arättelserna har det dubbla obehaget att antyda behofvet af en sådan i ett mönstertryck, och att derjemte vara alltför ofullständig. Endast tre rättelser äro deri anmärkta; och likväl torde ingen af de erinringar, vi nu skola anföra, fastän utgörande långt flera, undgå att göras af någon uppmärksam Läsare. S. 6 omtalas, att ade, som idkade formskäararekonsten, befinnas redan på 45300:talet hafva i Holland, Frankrike och Tyskland utgjort ett aserskildt skrå, med evangelisten Lucas (som påastås hafva varit målare) till sin beskyddare. I Paris fanns en sådan redan 1394, som 44530 var i så stort anseende, att den erhöll frihet från alla skatter och ännu 4700 var i besittning af asamma förmån., Anmärkning. Huruvida det är en formskärare eller någon skråets beskyddare, som här menas, synes oafgjordt; men något misstag måste i begge fallen ega rum i uppgiften, emedan mannens 309:åriga tillvaro (från 4394 tll 4700) öfverskrider alla postdiluvianska gränser för mensklig lifslängd. g S. 7, adet slags sammandrag af latinska språkläran, som, efter sin författare, ZMILIUS DONAT, kallades Donater., Anm. Hvarföre ej Emil Donat? Namnet hade då blifvit franskt alltigenom. Men namnets egare var icke Fransman, utan en gammal Romare; och numera bar man, med det enda undantaget af Homer, alldeles lagt bort det för några och trettio år sedan allmänna bruket att förfranska antika namn. Man säger ej mera Virgil, Ovid, Tibull, ete. Eedsammast af allt är imedlertid, att mannen lika litet kallade sig JEmilius som Donat; han hette Elivs Donatus, och detta synes ej bordt kunna undfalla den, som flera gånger omnämner hans språklära och boktryckerikonstens tidiga sysselsättning dermed såsom någonting allmänt bekant. Afven af Lindbloms förteckning på latinska författare, i hans lexikon under JV 99, likasom af Wennerdahl s. 277, och af flera slags konservationsoch biografiska diktionärer, hade det riktiga namnet kunnat inhemtas. S. 49. En ung man vid namn Peter Schöffer från Gernsheim, en by i grannskapet af Darmstadt, som i Fausts hus gaf undervisning, som en längre tid uppehållit sig i Paris ete. Anm. Denna ordställning tyckes hafva förtjent en liten revision vid korrekturet för att göra läsaren något tydligare underrättad om hvem det är, som författaren här egentligen menar, 24. Denna anteckning är äfven derföre 1: r sn Alb mm ss Ia antudarR 0 Tom