Aftonbladet – 27 mars 1841, sida 2

Skulle dessa tänkesätt icke svara mot upplysingens ståndpunkt och tidsandan i Europa, vore let högst beklagligt för de sednare. Hvad åter den ent praktiska delen af den bildade allmänheten beräffar, i civilisationens kärnländer: England, Tyskand och Frankrike, så har isynnerhet medel-klasen der, af egen dyrköpt erfarenhet, lärt sig inse, warthän den råare massans så kallade liberalism träfvar; att det icke nu mera gäller de monarkiska ch aristokratiska bördsrättigheterna allena, redan så redsatta till deras värde, utan attdet derjemte gäller iganderätten i allmänhet! och hvarföre icke? Hvad törre rätt har sonen att ärfva den af fadren, ofta senom nedriga medel (ocker, spel, oärliga spekulaioner), vunna förmögenhet, än att ärfva fadrens ofta genom fosterländska uppoffringar, på stridsfälet spildt blod, berömliga gerningar, statsmannavedrifter m. m.) — vunna bördsföreträden. Borttaes arfsrätten till dessa, så måste nästa steget blifva, att borttaga arfsrätten till förmögenhet; — detta ir fullt logiskt. Så tänka dessa medel-klasser, och dessa äro de isigter, hvilka nu utgöra upplysningens ståndpunkt och tidsanda i Europa.n Vi måste här stadna ett par gånger på vägen. Först och främst nödgas vi ännu en gång fråga: Ar Hr Grefve Björnstjerna verkligen sjelf af den meningen, att det finnes något civiliseradt land, ler icke äganderättens nödvändighet är genom både uppfostran, sedvänja och lagar så tydligen idagalagd och så införlifvad med den stora pluralitetens af medborgare behof, att den icke kan på något vilkor upphäfvas. Eller finnes det ännu någon, äfven af de mest exalterade ideologer, som varit i stånd att ens i theorien fullständigt genomföra en sambhälls-organisation, som icke grundar sig på äganderätten, såsom ett af de första vilkoren. Och om detta icke finnes; om arbetskarlen likasom millionären har det begreppet, att hvar och en äger en naturlig och oafhändlig rättighet att bibehålla och till sina barn öfverlemna den egendom, han med lofliga medel förvärfvat, huru kan man då komma med sådana utom all tankerimlighet liggande farhågor, som att denna nödvändiga grund kunde bortryckas, innan någon menniska ens gjort sig en redig föreställning om, huru ett lofligt förvärf eller utbyte af arbete kunde existera utan densamma? Ty så mycken både erfarenhet och uppriktighet har Hr Greiven säkert, att han icke kan taga ett tillfälligt af lagarne förbjudet våld utaf lösdrifvare eller personer utan politiska rättigheter, med i räkningen. Men dessutom är det ju påtagligt, att då KonstitutionsUtskottets representations-förslag antager, att ingen får bli valman, utan att antingen äga fastighet, eller ett stadgadt yrke, för hvilket han betalar en viss bevillning, så utgör just denna bestämmelse en dom emot den massan, som alls ingenting äger, och hvilken likväl vore den enda, som kunde vara intresserad af äganderättens upphäfvande, förutsatt att en sådan tanka äfven bland dem kunde vinna insteg hos en större del än de få, som redan genom sitt uppförande ställt sig mer eller mindre utom lagen. Temligen orättvist och något för myndigt tyckes således Grefven hafva afkunnat den domen, att Utskottet blifvit efter i sin upplysning, icke följt med tidens anda, m. m. I detta Utskott sitta likväl män, bland hvilka räknas många de förnämsta, som Sverge äger i både upplysning och lärdom: och ingen enda af dem har föreslagit ett adeligt Ofverhus, enligt Hr Grefvens mening. (Forts. följer.)