Aftonbladet – 27 mars 1841, sida 2

20 SEE 0 VN läsaren om vi återkomma till ifrågavarande brochyr, äfven efter det längre uppehåll som nu inträffat. Vi kunne i alla fall göra det utan att störa något egentligt sammanhang, så mycket hellre, som Hr Grefvens argumenter, hufvudsakligen riktade mot grundideerna af KonstitutionsUtskottets representationsförslag, hvila på åtskilliga satser i statsläran, hvilka både kunna och förtjena att hvar för sig underkastas en närmare pröfning. Vi sökte i den förra artikeln ådagalägga, att författaren, som förebrått Utskottet, att det utgått från en rationell grundsats, betydligt misstagit sig om begreppet af rationalism, då han ansett detta ord, som egentligen ej betyder annat än förnuftsenlighet, för någonting ytterst vådligt att tillämpa i det praktiska af samhället och ledande till ingenting mindre än samhällsbandens och familjens upplösning, brutalism och näfrättens införande: äfvensom vi i anledning af författarens yttrade kärlek för tvåkammarsystemet i representationen, med en serskild makt inrymd åt bördsrättens aristokratiska element, togo oss friheten hemställa, hvad nytta England, typen för hans sambhällsorganisation, och i många fall visserligen ett värdigt mönster för andra länder, dragit af sitt tvåkammarsystem och sitt öfverhus, enär intet folk i verlden är så beskattadt, intet har en så stor statsskuld, intet så många sinekurer på utgiftslistan och intet får betala sina lifsmedel så dyrt. som detta förlofvade land. Under afvaktande af svaret på dessa frågor tage vi oss friheten att gå vidare i vår granskning. Hr Grefven har, såsom vi förra gången nämnde, trott sig kunna citera en hop ryktbara författarenamn, till stöd för de åsigter han framställer i afseende på nödvändigheten af bördsrättens sjelfskrifna andel i samhällsmakten, och yttrar dessa in nuce som följer: — — cDe anse att den konstitutionella monarakien lemnar en större borgen för frihet, ordaning och trefnad, än den demokratiska republiaken; att en monarki måste vara ärftlig för att kicke underkastas det fordna Pohlens anarkiska avalförrättningar; att denna ärftlighet icke kan aupprätthållas om den eges af en enda slägt i astaten; att vilkoren för den konstitutionella moncarkiens bestånd således är att ega ett annat äfaven ärftligt samhällselement jemte sig; detta icake för innehafvarnes bästa, men för folkets, för astatens eget välr Må det förlåtas om vi våge påstå, att icke alla dessa satser ega ett alldeles fullkomligt logiskt samband med hvarandra, och att Hr Grefven derföre gjort de uppgifna namnen nästan för tidigt ansvariga för den slutföljd, hvartill han velat leda sig. Huruvida den konstitutionella monarkien lemnar en större borgen för frihet, ordning och trefnad, än den demokratiska republiken, är en fråga, som vi anse öfverflödigt att nu diskutera i dess al!mänlighet. Lämpadt på Sverge åter för närvarande tidpunkt, medge vi, att Hr Grefven har alldeles rätt, och vi hafve alltid delat hans tanka, men icke egentligen på grund af satsens absoluta riktighet, hvarom vi, som sagdt är, nu icke inlåta oss i någon undersökning, utan derföre att, såsom hvarje sansad tänkare lätt finner, både Sverges geografiska läge såsom granne med den östra kolossen, och hela det europeiska statsskickets närvarande ställning, samt de maktegandes serskilda och förenade intressen, fordrar en enhet, kraft och kontinuitet i styrelsen, som endast står tillsammans med en monarkisk reI geringsform, utom det att någon annan sannolikt licke heller skulle af de öfriga makterna tillåtas. JAH monarkien måste vara ärftlig. följer också Jaf samma orsaker, och hvad Hr Grefven yttrar jderom, datt den måste egas af en enda slägt i staten,, innefattas redan i sjelfva begreppet om ärftligheten. Deremot förekommer det oss, såsom hade Hr Grefven gjort ett betydligt språng i tankegången, då han ifrån det nyss anförda slutar, catt vilkoret för den konstitutionella monarkiens bestånd således är, att ega ett annat, äfven ärfiligt samhällselement jemte sig. Detta således tyckes verkligen hafva kommit något för hastigt, och serdeles med tillämpning på Sverge. Hr Grefven har redan förut icke blott uti sin äldre bok, om representationen, utan äfven i det, som i närvarande broetyr finnes anfördt om vårt representationssätt, på det tydligaste ådagalagt, att regenterne, lika litet som folket, haft något varaktigt och säkert stöd i denna representation, enär knappast något land i Europa, under en lika tidrymd, haft att uppvisa så många dynastivexlingar och ombyten af regeringsformer, som Sverge, och hvilket var just det, som skulle undvikas. Likväl ege wvi en ärftlig adel, och om konungarna någorstädes haft denna klass närmast omkring sig, så är det visst här i landet. Att åter adeln skulle, under en ny representation, erhålla ett ännu större inflytande på statsbestyret, genom ett ännu mer uteslutande privilegium på de högsta embetena, kan troligen icke vara Hr Grefvens mening, emedan det icke ens skulle låta sig göra, och han har således här uppställt en sats, som han redan på förhand sjelf fullständigt vederlagt. Dessutom har han åberopat den — bildade allmänhetens omdöme äfven i Frankrike; och Frankrike är likväl ett land, der just den bildade allmänheten, eller den förmögnaste delen af folket, som väljer till och representerar i deputerade-kammaren, voterat bort det ärftliga adelskapet och pärskapet. Tåfnorm Arn ma An hud TT faaksaRn lanA