Aftonbladet – 24 mars 1841, sida 2

ing utan Ständernas samtycke dragit riket i någon s kuld. Får det nu icke sägas att Regeringen åsamk at riket någon skuld, så kan icke hellar talas om fi kyldighet att betala skuld som, Konstitutionelt tajd et, icke finns. Detta skulle ostridigt hafva likale ullkomlig giltighet äfven om man kunde förete ettif ler flera Statsråds protokoll hvilka innehöllo nåI v sot beslut att göra skuld i Rikets namn utan Stänjr lernas samtycke. som det gäller nu då man påstår s itt sådant Statsrådsprotokol! icke skall finnas, hyvil-4 et jag ock tror, emedan det icke är uppgifvet el-l11 jer företedt. Om i ett samhälle der statsmakten äri;j fördelad så att regenten, såsom sådan, icke kan å!( rikets vägnar göra skuld ovh representationen, såsom ;j sådan, icke kan t. ex. tilleller afsätta Kronans embetsmän, Ständerna finge det infallet att utfärda en c fullmakt eller ett afsättningsutslag; då handlade del, icke längre som Ständer, de handlade icke inom sin ;; spher, och hela handlingen, vore eninkonstitutionel!l ;, nullitet, en våldshandling ett uppror, icke mindre I. uppror derföre att det tilläfventyrs med näfrättens i, utvägar sattes i verkställighet. ej heller derföre aut li det kunde medföra vissa juridiska eller physiska följi der. De juridiska följderna kan man söka utkräfva. och de physiska följderna upphäfva, utan att man derföre erkänner handlingen för laglig. Om i ett, sådant land regenten ville utskrifva en skatt eller göra statslån elier dylikt, hvarutinnan han bandlade j utom sin spher, så vore det ju ingen regeringsåtgärd, utan en nullitet. Den ena statsmakten och den andra kan röra sig inom sin spher och likväl inom denna spher oriktigt, olagligt: så snart statsmakten utöfvar de funktioner som tillhöra henne, skall hon : passivt åtlydas, och ansvaret för den förmenta felI aktigheten får serskildt utkräfvas; men kastar sig statsmaktens innehafrare alldeles utanför sin spher, så är han ju icke längre utöfvare af statsmakt, och ; sjelfva den passiva lydnaden ser sin gräns. Om regenten bifaller att representationen icke skall sammankomma på den tid som är behörig, så åtlydes han icke, ty han representerade icke Stats-: makten i det fallet. Den fysiska eller moraliska person som representerar en annan, representerar honom icke uti alit, utan endast sä långt som kans uppdrag att representera räcker. Hvarken regent elier Ständer representera längre än den urkund utstakar hvaruti deras uppdrag gilves dem Lika litet som ständerna representera riket såsom stat il det göromål att utnämna sina embetsmän, lika litet representerar Konungen riket såsom stat i det göromål att skuldsätta sig. Hvad någon gör utöfver sitt uppdrags lydelse, det gör han såsom privat person. År det en embetsman som på det sättet öfverskrider sin instruktion, så ställes kan eller kan han ställas till ansvar derför. Konung och Ständer deremot hafva sina gerningar emot allt åtal fredade och kunna således icke ställas till ansvar för hvad de såsom s:atsmakts utöfvare tillgjort eller underlåtit. Om ett bolag bar bemyndigat ett ombud, i hvars fullmakt uttryckligen står att han icke eger göra lån i bolagets namn utan särskildt samtycke, och om de.ta ombud likväl gör län i bolagets namn, så är icke bolaget skyldigt att betala. Om en konselj utan Ständernas samtycke skuldsätter riket, så har riket derföre ingen skuld, så tydligt som statsfördraget är i detta hänseende. Derföre skulle man väl kunna foga anstalt att göra sig lagligen qvitt en sädan konselj utan att dessa åtgärder inneburo något skuldens erk.nnande: liksom bolaget kunde skilja ifrån sig ett ombud som missbrukat dess förtroende! utan att derföre vara mera förpligtadt att: betala de emot uttryckligt jorbud gjorda skulderna än bolaget vore om det hade den oförsigtigheten att behålla en så beskaffad fullmäktig. Jag vågar hemställa till hvars och ens bepröfvande och utbeder mig en vederläggning, om icke saken skulle förhålla sig så i fall detta lands regering någonsin öfverträdde 76 Regeringsformen eller, jag upprepar det, en sådan öfverträdelse får här icke förutsättas; den är licke till något beslut som har formen af ett regeringsbeslut, har ingen i detta mål kunnat uppvisa Heller ens förebnrit. Denna saks slutliga utgång, jag flupprepar äfven detta, kommer således endast och fallenast att bero på nationens fria förtroende. En regering kan hafva öfverträdt sitt lands grundlag och likväl hafva sitt folks förtroende. En regering kan sakna ett sådant förtroende och likväl hafva undvikit formligt grundlagsbrott. Sådane omständigheter kunna inträffa att en regering måste föfverträda grundlagen, mindre i penningefrågor, än Ii andra invecklade förhållanden. När en konstituItionell regering öfverträdt grundlagen och anser sig eller ock icke anser sig hafva landets förtroende, sä träder dess ministere oförstäldt fram inför natiofuens ombud och säger: jag har gjort ett grundlagsbrott; gif mig indemnitet, eller också har vårt ömsesidiga Jrörhållande nått sitt slut. Men här har intet grundlagsbrott skett, och här är också ingen indemnitetsbill ingifven och likväl — hvem skulle genom vägrad återremiss vilja gifva nådestöten åt den svaga förhoppning att det möjligen skall kunna lyckas Kronans Ministrars utan tvifvel allvarliga bemödanden att under mellantiden bereda åt representationen en förmånligare sinnesstämning och åt saken den utgång, som på många sidor måste synas önskansvärd. Prosten Gahne. Talaren, scm till alla delar instämde i hvad Lektor Laurenius och flere med hononom liktänkande Talare redan yttrat, lade dertill blott följande: Den grannlagenhet, StatsUtskottet nödgats iakttaga vid meddelandet af de upplysningar i saken det emottagit, syntes Tal. så samvetslIgrant utöfvad, att Utskottet snarare antagit egenskapen af ett hemligt Utskott, an ett sådant, som 30 Riksdags-ordningen bestämmer. Detta kunde väl aniIses såsom skäl till återremiss, dels för att erhålla Hen fullständigare utredning af kassans brister, dels för att förmå Utskottet till ett mer motiveradt beslut; men då Tal. måste föreställa sig, att Utskottet Micke skulle kunna åsidosätta den grannlagenhet, som dsjelfva ämnets ömtåliga beskaffenhet ålägger, och således sannolikt skulle komma till samma resultat, dsom förut; så, och med anledning af så väl det beslut Rikets Ständer redan fattat, som ock stadgandet i 76 R. F., ville Tal. för sin del detta utlåtande bifalla. Prosten Sidner ville, sedan så mycket blifvit i ämnet ordadt, undvika all vidlyftighet, desto hellre som hela affären förekom Tal. högst obehaglig, ja, till den grad, att, om följderna deraf ej blefve för svåra, han önskade, att saken bleve från det halfdunkel, hvari den sig nu befinner, försatt i det dju