Aftonbladet – 24 mars 1841, sida 1

BJjörRLines vid Kungsbacken; i EissEns i hörnet af Ret; i F. BASTHANS ull huset M 9 i hörnet af Hornsoch Utdelning kl. 6 eftermiddagen. GG TT ten af ett lån, som den hvarken afvetat eller bifallit, helst derjemte icke finnes utredt, hvartill de upplånta medlen blifvit använda. Man vet icke, hvarthän en slik eftergifvenhet i längden kunde föra. Den I enda säkra garanti emot förnyandet af samma ope rationer i framtiden torde fördenskull vara, att låta Regeringen på egen hand uppgöra en affär, i hvilken den på egen hand inlåtit sig. Med fog får man icke klandra Rikets Ständer, em de tycka sig icke behöfva taga någon befattning med liqviden af ett lån, till hvars upptagande Regeringen tyckt sig icke behöfva deras bifall.v Yrkade bifall till betänkandet. Doktor Thomander: Ehved utseende man må försöka att gifva åt denna för fosterlandskänslan så vidriga sak, skall det säkerligen icke blifva löjlighetens eller farcens. För min del skall jag bjuda till att behandla frågan med allt det allvar och den grannlagenhet, dess vigt behöfver, och som man väl företrädesvis väntar sig af ledamöter i det Utskott, hvilket kan antagas i denna ledsamma angelägenhet snarare veta för mycket än för litet. Jag kan börja med sjelfva konklusionen. Jag vill icke sätta mig emot återremiss af betänkandet, men jag gör detta af eftergifvenhet för andras öfvertygelse och icke för min egen. I Utskottet har jag motsatt mig medde landet af alla ytterligare upplysningar än de få, be tänkandet gifver vid handen. Det var egentligen endast fråga om ärnu en sådan, hvilken jag motsatte mig i den fullkomliga öfvertygelse, att dess meddelande skulle innefattat ett sårande af den grannlagenhet, Utskottet föreskrifvits eller låtit föreskrifva sig. Det är sant att jag icke är fri från den felaktighet, som kan hela Utskottet påbördas derföre, att det emottagit en handling under sådant vilkor, att det skulle bero af Utskottets egen grannlagenhet att urskilja hvad deraf borde Stånden meddelas eller icke. Vid ett enda föregående tillfälle under Riksdagens lopp har en annan handling under enahanda förbehåll blifvit till samma StatsUtskott öfverlemnad; då var jag antingen den förste eller åtminstone en af dem, som yrkade papperens återlemnande. Nu åter kunde jag förmoda att Styrelsen var i förlägenhet, och jag begagnade icke den förra utvägen. Jag kan icke säga att just för litet ljus är spridt öfver denna bekymmersamma fråga. Hvad dess innersta och ömtåligaste sida beträffar, instämmer jag till alla ord och delar med min värde embetsbroder ifrån Rikets första Universitet. Ju betänkligare saken är, desto snarare kan sättet att behandla den erhålia en moralisk, jag ville nästan säga, en religiös sida i samma mån det skulle finnas nödigt att kasta en större eller mindre del af det bekanta Noachs-täckelset deröfver. Några satser måste jag likväl utbedja mig att få bestrida, hvilka blifvit anförda, dels af den främsta diskuterande ledamoten af detta Ständ i dess reservation, dels af andra Talare, i afsigt att derpå grunda en bevisning, nemligen den om Ständernas nära nog lagliga skyldighet att bevilja det ifrågasatta anslaget. Dessförinnan bör jag deck förklara, att jag finner alltsammans handla helt enkelt om ett förtroende-votum, och en moralisk förbindelse således visserligen vara för handen, nemligen att taga alla förhållanden i samvetsgrannt öfvervägande. Den billiga anledningen till en återremiss kan säledes vara den, att Kronans ministrar derigenom må beredas något rådrum att i möjligaste måtto förskaffa sig det sålunda erforderliga allmänna förtroendet. Omständigheterna kunna blifva sådana, att jag icke skulle tro mig kunna inför nationen försvara, om jag med min röst skulle vägra den begärda summan, men omständigheterna äro icke sådana. Man har antydt, att en sådan vägran icke skulle kunna äga rum utan äfventyr att nedsmutsa national-äran. För utredande af detta grannlaga ämne torde det bli nödigt att återgå till några allmänna satser i samhällsläran. Om de äro alltför elementära, så får jag derför utbedja mig Högv. Ståndets öfverseende. 1 de stater, der det kan lagligen sägas af en individ: Jay är Stot-n, der är det klart, att allt hvad denne individ gör och afhandlar i statens namn, det har staten gjort och afhandlat. Der åter statsmakten är fördelad, t. ex. så, att en eller få individer erbålla i allmänhet verkställande makt, en samling folkom bud eller korporations-medlemmar skattbeviljande makt, och begge dessa moraliska personer gemensamt lagstiftande makt 0. s. v., der blir förhållandet annorlunda: der har hvardera af dessa tvenne moraliska personer sin sfer, och kan endast inom denna sfer handla såsom statsmakt. Makten att skuldsätta riket kan tänkas på olika sätt emellan dessa moraliska personer fördelad. Minst plägar det falla de konstitutionella staterna in att öfverlemna all beslutande rätt i detta fall åt verkställande maktens utöfvare. I vårt statsfördrag är 76 8 Regerings-formen ganska tydlig deruti, att icke Kvnungen är genom statsfördraget bemyndigad att riket med gäld belasta. Ständernas åtgärd erfordras om Riket skall kunna skuldsättas. Om deras åtgärd ensam är tillräcklig eller de ä sin sida nödvändigt behöfsva Konungens samtycke, hör icke hit att afgöra: nog af att verkställigheten af detta slags beslut är åt ett serskildt Ständernas verk uppdragen. Konungen här i landet kan således icke hvarken skuldsätta Riket ej heller göra lån å Rikets vägnar. Vore nu afsigten med en återremiss att få besvarad denna fråga, om af Kronans minister ett brott vore begånget mot 76 Regerings-formen; så nekar jag, att på denna fråga något svar får till Rikets Ständer afgifvas. Jag nekar Ständernas rättighet att här antaga, det Kronans ministrar skulle hafva tillstyrkt någon enda grundlagsvidrig åtgärd. Det gifves endast tvenne Ständernas delegationer, Konstitutionsoch StatsUtsk., som hafva rättighetj att uttala sådana misstankar, och äfven de endast! med inskränkningar. Det sistnämnda Utsk. kan en-I dast för det förra yppa sin mening i detta hänseende, och får icke derom ens gifva sina principaler, Ständerna, annat besked än det allmänna att en anmärkning blifvit gjord. KonstitutionsUtsk. åter uppdrager Ständernes åklagare att vid Riksrätt fullfölja anmärkningen, utan att Ständen få derom öfverlägga. Detta och annat visar att inom Riksstånden någon