Aftonbladet – 22 mars 1841, sida 2

SldyCl, SEC IMTIDAA MLS VI OTYLIT SESVOM vis SIEUTIBEME till efterföljd, huru oppositionen i Frankrike täflat om att öfverbjuda regeringen derstädes i anslag i och för befästandet af Paris. Grefve Horn ! fick äfven tilliälle att återkomma på ett af sina I favoritthema på den sednare tiden. Han hade nemligen försvarat den åsigten, att Ständerna äg-: ide bevilja anslag, ieke blott till nästa Riksdag u-tan ock för längre tid, och binda nästkommande Ständer härutinnan. Detta gaf Grefve Anckarsvärd anledning till en mycket sarkastisk anmärkning. Han förmodade nemligen, om vi rätt hör-. de uttrycket, att den af Grefve Horn numera försvarade åsigt vore hemtad fråg den högre ståndpunkt, hvarifrån Grefve Horn någon gång tillkännagifvit sig öfverskåda sakerna; men det hörde till Talarens glada erinringar, att han påminde sig en annan tid, då Grefve Horn försvarat en motsattåsigt, t. ex. I frågan om rustningsskyldigheten. Grefve Horn upptog detta och ville försvara att ingen inkonseqvens låg i de ifrågavarande olika åsigterna; det ena angick en ren beskattningsfråga, och derutinnan skulle Grefven ännu vara och hade alltid varit af lika tanka; men det andra åter anginge den frågan, huruvida ej Ständerna borde kunna ingå i förbindelser äfven utöfver tiden till nästa Riksdag, der ändamålet af stora arbetens företagande sådant erfordrade. (Hr Grefven har härvid troligen förgätit, att i detta fallet likväl endast förbindelser till tredje man, såsom i frågan om lånetransaktioner m. m. anses nödvändigt böra gälla äfven för kommande Ständer. Men äfven här är motivet icke annat än den ära och tro, som moraliteten kan bjuda dem att iakttaga. Någon juridisk förbindelse existerar icke, emedan den icke kan utkräfvas. I alla händelser, der det kan undvikas, göra således Ständerna klokt, att icke gå sina efterträdare i förväg med anslag, och de handia absolut orätt om det sker utan den yttersta nödvändighet.) Hvad den der högre ståndpunkten beträffar, så förnekade Grefven helt och hållet, att han velat gilva sig sjelf någon sådan). Hade sådant blifvit utspridt om Grefven, härledde det sig, liksom mycket annat, som på den sednare tiden förekommit om Hr Grefven, ifrån vissa dagens kolportörer af skefva åsigter, förmodligen på det de derigenom måtte kunna neddraga Hr Grefven till samma låga ståndpunkt, på hvilken de sjelfve befinna sig. (Vi skole, så fort yttrandet blir justeradt, införa detsamma, för att rätta, i bändelse mot förmodan något misstag skulle finnas i denna uppj fattning). I Hr Rosenblad uppläste, med en mindre än vanligt högljudd, men betydligt jemrande ton, ett skriftligt anförande, som handlade om nästan alla möjliga saker utom Waxholms befästning, åtminstone ganska litet härom, och hvars innehåll, om vi ej irra oss, nästan ordagrannt kan ingenlinnas i tre eller fyra dylika föregående al samme talare under denna riksdag Hr G. af Uhr företog sig att svara på en del häraf, men blef, just då han börjat tala något om Husqvarna gevärsfaktori och der inträffade arbetslöshet, afbruten af Landtmarskalken medelst klubban, och en hemställan om ej Herr af Uhr ansig sig afvika från ämnet, hvilket gaf Herr L. Hjerta då han fiek ordet, anledning yttra en tvekan, huruvida han skulle inlåta sig i ett svar på Hr Lefrens argument om befästningen af Paris, då det är vida längre afstånd mellan Waxholmen och Paris än mellan Waxholmen och Husqvarna. Hans Exc. Grefve Löwenhjelm förklarade, med anledning af ett yttrande utaf nyssnämnde ledamot, Hr Hjerta, med det fullkomligaste vetande,, såsom smädeligt emot regeringen hvarje påstående, att regeringen visat någon sådan hängifvenhet mot någon utländsk makt, att den bordt kunna aflägsna nationens sympati. (Detta H. E:s yttrande återgifves i dag, förmodl. något sammandraget, i Svenska Biet, men den strofen af Hr Hjertas anförande, mot hvilken H. Exc. vändt sig, är deruti något oriktigt upptagen. Vi få tillfälle visa detta sedan protokollet blifvit uppsatt). Friherre Ludvig Johansson Boye anmälde sig äfven och lemnade litet luft låt den förskräckelse, som hadezanfäktat den värI de ledamoten vid åhörandet af ordet asympathin, I måhända för det han sjelf rönt så litet deraf i dsina dagar; hans sincendiära tidningsskrifvare.n voro åter framme m. ms. Icke mindre intressant och talande än allt detta var en reservation på eftermiddagen af Hr I Carl von MHohenhausen, hvaraf vi innan kort Iskole meddela ett och annat. Sedan Hr kammarjunkaren Rääf reste från riksdagen har inI genting så bittert och spanskt varit synligt emot oppositionen; man skulle vilja säga, att det var ett uttryck af sjelfva själen uti den opinionsnyans, som ger den mest prononserade delen af Riddarhuset dess så karakteristiska fysionomi. Detta öppna språk är väl något, hvaråt man mindre harmas, än åt det halfva och ljumma, hos dem, som gerna vilja vända kappan på båda axlar; men lärorikt är imedlertid att ännu år 1841 finna sådana opinioner uttryckta både inom riksstånden och pressen, samt en sådan intolerans, som vid detta tillfälle visat sig emot hvar och en I representant, som icke blindt vill dansa efter deras pipa och rätta sig efter maximen: tig och betala. Vi hafva redan nämnt några skäligen mustiga utItryck under diskussionen på Riddarhuset; men I deri finner, man dock icke något så plump som bo oh MI