Aftonbladet – 20 mars 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. — I Skånska Posten för den 43 dennes förekommer följande: aKabinettskassan utgör numera samtalsämnet i landsorten och man intresserar sig för utgången med mer eller mindre värma, allt efter graden af aktning för grundlagen, å ena, och af den i anspråk tagna nationalvärdigheten m. m., å andra sidan. I ett sällskap, der denna fråga förekom, och sedan man fått läsa H. Ex. Frib. Stjernelds skriftliga yttrande på Riddarhuset, fälldes både i allmänhet och serskildt ang. detsamma olika omdömen, der man mer och mindre lyckligt sökte förklara skilnaden mellan lån och brist. En af sällskapet tillkännagaf sin tanka vara den, att, ehuru skilnaden för honom vore svår att, med afseende på resultatet, bestämma, ville det likväl synas, att, om än H. E:s meddelande af den 3 Mars 4840 vore att betrakta som ett lån, yttrandet å Riddarhuset deremot utmärkte en brist.p ——— ——-—LL — Följande granna minnesteckning, af den nyligen aflidna Kurfurstinnan af Hessen, förekommer i en Tysk tidning: Hessen förlorade i henne en landsmoder i erdets fullaste bemärkelse: ingen olycklig skiljdes från henne utan tröst, ingen bjelplös blef utan understöd, och endast genom den ädla rörande enkelheten i hennes hof var det henne möjligt, att bespara de betydande summor, hvilka hon i tysthet använde till tusentals behöfvandes hjelp. Hvarje gryende talang fann i henne en beskyddarinna, den skuldlösa nöden ett säkert stöd, den behöfvande ålderdomen en tillflykt, och alla, alla, som hade den lyckan att nalkas henne, öfverraskades af den hulda uppmärksamhet, hvarmed den aflidna iakttog hvarje tillfälle att gifva hvar och en något bevis af sin välvilja. Men säkerligen har också ingen furstinna egt en större och uppriktigare kärlek, en mera ebegränsad tillgifvenhet af sitt folk, än den aflidna. En annan helig Elisabeth, efter vår tids måttstock, var hon i hela landet föremål för den innerligaste vördnad hos höga och låga, och hennes minne skall lefva i välsignelse, så länge ännu hågkomst finnes af denna tid. Enkel, liksom hela hennes lif, skall också, efter hennes uttryckliga föreskrift, hennes sista hviloplats blifva; hon kommer icke att jordfästas i den furstliga familjegrafyen, utan i jordens sköte, på en allmän kyrkogård, vill hen hyila, midt bland folket, och endast en enkel sten med hennes namn kommer att beteckna den plats, hon åt sig utvalt, och der det ädla bjerta hvilar, som blott slog för andra. Det skönaste minnesmärke reste hon åt sig i folkets bjertan, der namnet Augusta aldrig skall falla i glömska.s