Aftonbladet – 20 mars 1841, sida 3

107 MA AMRA 2 FIDEL ER al VERS SER EE BEBEFE SERVE 2 sig sjelfva; men man anmärkte, att de bara icke borde brådstörtas! Allt måste mogna och redligen förberedas! — Ganska billigt: och hvilken af framgångens män nekar väl detta? Att brådstörta ett ärende, vill säga, att utföra det på ett oriktigt sätt: önskar då någon af oss, som hjertligen vilja reformerna, att de skola tillvägabringas oriktigt? Visserligen icke, vi vilja sålunda ej heller att de skola brådstörtas; och motpartiet behöfver icke åtaga sig att lemna en bihjelp i hvad som tillhör reformpartiet att göra sjelf. Hvad innebär då detta tal, som ultras benäget låta höra, om angelägenheten af en återhållande kraft i tiden, och hvilken de så gerna vilja vara? Det är ingenting annat än den sista klippa, dit de flyktat, sedan historien icke längre lemnar dem något skydd. Qvincys ord angingo väl England, der han hemtat sina erfarenheter. Men det är förlåtligt att jag tänkte på mitt kära fådernesland, likasom han på sitt. Härvid erinrade jag mig med stor glädje, att huru än det hos oss förhöll sig med den första punkten — Pprivilegier..as och näringsbojornas aflysande — så hade vi dock, rörande den andra — folkuppfostran — den fägnaden, att det om folkskolors inrättande öfver hela Sverige blifvit ett riksdagsämne. Såsom detta till och med skett till följe af en Kongl. proposition, var min glädje så mycket högre; och ingenting är ljufvare än att kunna få göra rättvisa åt allt der sådant är möjligt. Ar detta icke görligt öfverallt, så blir det då icke vårt fel. Qvincys ord, eller lösningen af hans gåta, tillhöra visst — jag upprepar det — hvad många gånger förut blifvit sagdt och återsagdt. Likväl tror jag det knappt förr hafva blifvit uttaladt så rent ända fram till målet, så utan konsiderationer och utan vilkor. Afven härigenom tillhör det så mycket mera kretson af det ideala, det icke på en gång verkställbara, men småningom möjliga. Att hafva det egentliga målet, om ock på afstånd, dock rent, oförvilladt och utan alla tillsatser ständigt för ögonen, är mycket nyttigt. Afskaffandet af alla undantagslagar, privilegier och näringstvång kan icke göras på en dag: ett helt folks uppfostran innefattar ock ett så gigantisk företag, att det visserligen genast bör och kan begynnas, men fordrar tid innan det kan sägas vara kommet i gång. Det är så mycket begripligare, att dessa begge ämnen icke kunna ske annorledes än småningom, som näringsfriheten, för att i sin helhet lyckas och bära frukt, förutsältor en allmänt spridd skicklighet och arbetsfärdighet hos folket. De begge måste följaktligen gå hand i hand; och fattigdomen viker undan samma tumsbredd, som de förra ögonblickligen eröfra. Man älskar att citera länder, der begge dessa, efter att en tid hafva blifvit försökta, åter ungått indragning, och exemplen nämnas såsom varningar. Så anför man, att en mängd folkskolor, under Alexander upprättade i Ryssland, efter hans bortgång måst tillslutas, kemedan de icke visat sig nyttiga. Likaledes skela i Tyskland vissa från undervisningen och näringaine lossade bojor måst påläggas, aemedan friheten gilvit prof på skadlighet,. Månne någon finnes, okunnig nog, att icke begripa detta? Näringarne, hopknippade i korporationer och bundne af reglementen, som utgått ifrån, bero af och kunna ändras genom centralisationssystemets medelpunkt i styrelsen, äro i stånd att ledas till politiska syften; men, utan hela denna s. k. kordning, upphör möjligheten att så använda dem, och näringarne förlora all annan bestämmelse, än den, att nära menniskorna och utöda fattigdomen. Se der skadan, hvarom man talar, och som man skyndat sig att hämma! Detsamma har varit fallet med de nya uppfostringsanstalterne der de indragits eller återkastats i sitt äldre skick. Man upptäckte att de i sanning upplyste och bildade menniskorna. Sådant var för ingen del nyttigti Ryssland och knappt i Preussen. Hvad gagn kan det väl medföra, att en nation ledes till begrepp om, att skyldigheter och rättigheter måste på hvarje punkt motsvara hvarann, hvilket plär vara den första tanke, som vaknar med upplysningen? Hvilken oreda att få allt så blandadt? man förmår icke beqvämt hålla ordning på rättigheter och skyldigheter i ett rike, när de så igga bredvid hvarandra öfverallt — nej — mycket vastigare och säkrare fattar man dem, då de äro fskilde i sina klasser, så att alla rättigheter beinna sig hos regeringen, och blotta skyldigheteria hos folket. Man har då allt på sitt ställe, ch träffar lätt hvad man behöfver: penningar, å väl som armar och blod. Om Menniskorna värvid lida och svälta, är ett lappri, allenast det Jela mår väl; ty det är icke fråga om Invånarne ett rike, utan om aRiketp. Att staten sjelf kan befinna sig i godt och yckligt skick, ehuru dess medlemmar må illa, r väl en fullkomlig orimlighet och härleder sig rån läran om ett Helt, taget abstrakt från Dearne, och om ett Absolut, som är utom det Reativa; men imedlertid har denna filosofi — d. v. half-filosofi — medfört en åsigt 1 politiken, om gör att regeringarne, mindre än de borde, aga de enskildes nöd i bewaktande. Man villl cke utrota fattigdomen; man vill icke minska jen. Man vill icke upplysa menniskorna. Ty mo FP äansAndeE Lunnigot ARAL fö 6 . DD —R A ss KK Sm Mn rr pp rr