lingar, för att få reda på hvarje serskild ledamots opinion, just derföre så mycket nödvändigare. Lyckligtvis förmår också ingen att helt och hållet sluta sir opinion inom voteringssedeln. Principfrågorna äro så få, sammanhanget mellan dem och detaljfrågorna ofta så öppet, behofvet att kommunicera sig, nödvändigheten eller ambitionen att deltaga i diskussionen, för alt gifva den en önsklig riktning, så trängande oeh kraftiga, att högst få förmå leka gömma med folket, utan att slutligen blifva upptäckta. Misstagen om politiska karakterer, mycket naturliga vid början af Riksdagen, blifva derföre ganska sällsynta vid slutet, och nästan aldrig hör man då någon representant reklamera mot den allmänna karakter, hvarunder han blifvit framställd, om han än i förargelsen öfver att halva blifvit utmärkt, kan orda mycket om sitt rena samvete och sin osvikliga trohet mot öfvertygelsen, en sak den man visst icke velat betaga honom, men hvarefter man icke egentligen frågat. Ett vilkor för rättvisa i uppfattningen är likväl att man håller sig till den allmänna karakteren, icke till representantens handling för ett visst tillfälle: denna uppfattning af det allmänna är tillika det enda, som för kommittenterne äger något värde. Oflver representantens votum i en viss fråga kan man alltid lägga en flik af den der rena öfvertygelsen, men öfver alla hans vota tillsammantagna, räcker intet mindre än hela det . politiska samvetet i all sin utsträckthet, och det är just detta kommittenten önskat se. Hvad skall man nu tänka, när en tidningsskrifvare — en som sjelf till den grad erkänt publicitetens gagn, att han egnat sina krafter åt ett omedelbart deltagande i dess arbeten — står upp och fördömer den nödvändigaste af all offentlighet, nemligen offentliggörandet af representanternas politiska karakter, ehuru han sjelf med största ifver, om ock med ringa ärlighet, deri deltagit, och när han uppmanar Svenske män att afskudda sig denna offentliggörelse, såsom deras förfäder afskuddade sig Envåldsförtryck och Munkvälde,? Detsamma, förmoda vi, som Svenska Biet vid hundrade andra tillfällen låtit tänka om sig, nemligen att det gerna skulle se September-lagar afskära yttranderätten för hvarje annat blad än excellensernas. De sistnämnde blefve då säkert befriade från besväret att smickra, smeka och bocka sig för Hr Lagergren, Hr Wijk, Hr De Maråe, till och med Hr Moberg, m. m. De behöfde dem då icke mer, och skulle kanske innan kort kalla dem subjektet Lagergren, subjektet De MarE m. m., likasom Minerva sednast nyttjat denna benämning om Hr Brinck. Derhän kommer det dock icke; ty emot Svenska Biets herrar, som reklamera vissa friheter för det fria Riksståndetp, finnes hela Svenska folket, som äger och som icke kommitterar Svenske män att bortskänka den fria yttranderätten. Hvad den här ofvan intagna Svenska Biets glorifikation öfver pariteten med Hrr Lagergren, Helsingius, Wijk, m. fl., angår, så beklaga vi, att Biets logik här gjort ett riktigt glädjesprång; ty om ock en likhet i opinioner förefinnes mellan några ministeriella ledamöter i BorgareStåndet och Biet, så hindrar det ingalunda att några af den egentliga redaktionen i det sednare förtjena bibehålla namnet af hyrda uslingar,, så länge de fortfara att skrika, skoja och sqvadronera med lögnens vapen.