Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 3

QVINCY PARRIOTS GÅTA. Korrespondensartikel. Se artikeln aQuincy Parriot, i Aftonbladet för Tisdagen den 413 Februari.) 4 Att meddela allt in extenso, som Quincy Parriot lät mig höra och seisitt manuskript, skulle blifva en bok. För ett faltig-ämne anstår icke så mycket. Äfven vill jag icke begagna hans vetenskapliga term, Pauperism, som i sednaste tider uppkommit, och som tyckes hafva för afsigt att införa ibland sjelfva de vetenskapliga diseiplinerna en lära om Armodet; kanske en dag försedd med sin rikt doterade kateder. Jag fruktar, att om detta händer, skall man aldrig söka utrota fattigdomen, endast derföre, att man då förlorade en af sina Seienzer, hvilket vore förskräckligt. Jag skall derföre inskränka mig till att, dels icke kalla fattigdomen annat än fattigdom, dels i korthet, men klarhet, anföra min engelska väns tankar om detta odjurs förjagande ifrån våra kretsar. Till en början — sade Parriot -— är det tydligt, att den djupa och sant religiösa läran om nyttan af lidandet icke häraf skadas. Ty denna lära kan icke angå elt annat lidande, än sådant, som menniskan icke förmår afhjelpa, och hvarunder hon således med heligt tålamod, med from resignation, med ren ödmjukhet och förtröstan på ett kommande bättre skall böja sig. Detta är gagneligt i storartad mening. Men att för detta gagns skull påstå, att äfven ett lidande, som kan undvikas eller afhjelpas, bör qvarblifva och fortsättas, vore ett fullkomligt raseri. Att göra denna åtskillnad emellan en afhjelplig och en oafhjelplig olycka, tyckes väl icke vara svårt; och likväl finnas de, som — med flit, eller af mörker 1 tänkesättet — sammanblanda dem. Fanatici hafva gifvits, hvilka icke tillåtit sig att räddas undan plågor och svårigheter, äfven då de kunnat göra det, endast derföre, att Gud gifvit plågan; likasom icke ock samme Gud gilver hjelpen, och den sednare följaktligen måste vara lika så helig, som den förra. I våra tider se vi väl icke månge fanatiskt rasa emot sig sjelfve; men väl emot andre. De hafva en teori om nyttan af att vissa klasser fortfara i elände, äfven der detta kunde afbjelpas. Menniskorna skola härigenom fortfara att vara rätt gudfruktiga och fromme, säger man. Samtidig härmed och utgången ur nästan samma sköte, låter likväl en annan theori höra sig, som älskar göra gällande, att fattigdomen så innerligt föranleder till brott och oseder, att man utan stor fara kan anse hvarje fattig för en brottsling, värdig att i s. k. korrektionsinrättningar sammanblandas med förvunne bofvar, samt öfverhufvud sådan, att han icke får gå lös på gatan, utan att ega aförsvar, af någon rikare nästa. Det är icke lätt att finna sig emellan tvenne så stridiga läror, som begge tala på samma gång, men af hvilka den ena söker att perpetuera armodet, den andra, åter, tillåter samhället häkta, näpsa, demoralisera, i grund förstöra den fattige, och slutligen, om möjligt, just förvandla honom till hvad han från början antogs före, nemligen till en förlorad, en förtappad brottsling. Emellan så stridiga theorier är det knappt möjligt att slita motsägelsen. utan att antaga ett tredje, men hvilket är si sorgligt, att sjelfva dess uttalande kostar på: de är, alt man vill hålla massorma qvar i en så beskaffad ställning, att man när som heldst skall km rå annkrnn At R SärA R RO ROR TER