Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 3

Newgate eller Bedlam. En så infernalisk alsigt hyser visserligen ingen enskild, huru högt eller huru lågt han än må sitta: men svårt, om icke omöjligt, blifver att neka, det icke just:en sidan tendens likväl genomgår våra närvarande samkällsformer, rörande denna fråga. Det är schismen emellan den religiösa och civila åsigten öfver fattigdomens natur och verkan, som jemte mycket annat — sönderbrytande arbetar i grunden af vårt nuvarande skiek; en schism, som, om den icke sjelf löses, skall sluta med att upplösa oss. En analogi finnes emellan fattigdom och sjukdom, som förtjenar att betraktas, emedan den kan föra oss något närmare gåtans tydning. Om en menniska ligger sjuk till den grad eller på ett så beskaffadt sätt, attintel läkemedel, ingen bjelp gilves deremot inom hela läkarekonstens omfång, efter den höjd hon för tidehvarfvet hunnit, då inträder med rättmätighet och sanning det fall, att, med fortfarandet af sjukdomseländet (hvilket här är obhjelpligt), patienten bör taga tålamod och nöjdhet till sig, resignera, upplifvas i sin själ och i en ande, som kan vara frisk, oaktadt i en sjuk kropp. Sådant är religionens heliga bud. Men finnes ett medel mot sjukdomen, skall icke detta få begagnas? Påstår någon sådant vara irreligiöst? Månne en sann gudalära förbinder patienten att fortfara i ett sjukdomstillstånd, som kan häfvas, på det han må öfvas i fromhet och undergifvenhet? Nej; ty man anmärker, att äfven i det friska tillståndet är det möjligt för en menniska att vara gudfruktig; ja, Iman kan säga, att detär en kamp, visst icke mindre, ehuru af annat slag, den, att kufva sig under Guds vilja i sjelfva helsans och stolthetens dagar, hvaremot striden, för att vinna fromhet, torde vara mindre, då man ligger krossad och slagen på en bädd, derifrån man intet hopp eger att uppstiga. Ingen nekar allt detta. Så vidal är man dock hunnen i civilisation, att man icke anser det strida emot religionen att söka lakarehjelp, ehuru man tillika ganska riktigt vidgår, att en :juk, som omöjligen kan botas, häraf bör : föranledas att desto mera höja sin ande till det Högsta Väsendet, eller vet nemligen, att göra skillnad emellan obotliga fall, och sådana, som icke äro det. Huru kommer sig det nu, att icke samma förnuftiga åtskillnad får göra sig gällande uti andra ämnen, och serdeles i frågan om fattigdomen? Huru kommer det sig, att man predikar nyttan af fattigdomens fortfarande hos massorna, äfven då och der den kunde häfvas ? Men detta predikar ingen, skall man svara. Man gör det ej i oförtäckta ord; men man gör det genom försvarande af vissa institutioner och förnekande af andra, hvilket försvarande och förnekande hafva till följd fattigdomens fortfarande hos folket; och hvilket försvarande och förnekande man följaktligen icke kan vidhålla, utan att anse fattigdomens fortfarande nyttigt. I Hvad är det man försvarar? Privilegier. — Hvad är det man förnekar? Folkuppfostran. Hvarken är jorden så trång, ej heller menniskorna af naturen så dumma, att, om de inom hvarje själ slumrande färdigheterna genom uppfostran framkallades och sedan finge ohindrade begagnas, folket icke skulle veta behandla jordytan så, att ingen. lede nöd. — Större är icke gåtan. — Upplifva, utveckla och stärk hos hvar och en den förmåga, han af födseln eger: låt honom nu bruka denna förmåga bäst han gitter: gif det yttre samhället, såsom helhet, såsom auktoritet, ingen vidare skyldighet eller rättighet, än blott den, att noggrant upprätthålla barnauppfostran, samt tillika hvars och ens säkerhet till person och egendom; så skall följden blifva, att hvar och en arbetar på det med skapelsen öfverensstämmande sättet, hvarje efter sin personlighets beskaffenhet, och ett lefvande inre samhälle blifver till, som utgör en sann förening menniskorna emellam, ett verkligt samqväm, sedligt och lyckligt för det Hela, likasom för de Enskilde.n Man märker, att Qvincy Parriots gåta hör till det hundra gånger sagda, och derjemte till det overkställbara. Likväl anser jag opartiskheten fordra att lemna rum för följande anmärkningar, dem Parriot muntligen tillade. Hvad är det man kallar Overkställbart? Det overkställbara består af två slag. Sådant som är omöjligt att utföra, tillhör det ena, och derom må vi vidare icke yttra oss. Sådant, åter, som i hvmje tidepunkt låter verkställa sig mer och mer, ehuru antingen aldrig eller först efter oräkneliga år helt och hållet, hvad böra vi benämna det? Ett ideal. Men man förblandar gerna detta med det i och för sig sjeli overkställbara, gifvande deråt samma missaktning, glömska eller åtlöje. Och häruti är det, som man begår sitt stora misstag. Läser man historien, icke med ögat I allenast, utan med tanken, så finner man, att! å ena sidan intet decennium, knappt ett år framgålt, hvarender icke ändock någon, om ock liten, boja brustit, någon för den fria handteringen hinderlig paragraf blifvit antingen aflyst eller lemnad åt välförtjent glömska, någon svårighet och något privilegium afdankats; samt å den andra sidan någon handbredd af upplysning eröfrats åt folket till förökande af dess arbetsfärdighet och skicklighet. Försynren leder sakerna så, att, oaktadt allt det åtlöje man söker kasta öfver det ptomma idealet af näringsfrihet! woammaa— I a RR nn Am AR ket