Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 2

gens skiljande förut måtte afgöras. Hr Wijk anmärkte, att hvad Utskottet tillstyrkt vore vida mindre än hvad Kongl. Maj:t begärt; an4 såg summorna icke böra åtskiljas. Carlskrona fästRing vore nyckeln till det i Carlskrona förlagda vVigtiga och dyrbara sjöförsvaret; Carlsten till vestra kusten sch Götha kanal; det berodde på Regeringen att förese hvilketdera af dessa ställen först borde göras färdigt. Anslaget till Carlstens fästning vore allt för njuggt; om ej denna fästning sattes i stånd, kunde den blifva för Sverige hvad Gibraltar är för Spanien, Hr Kj lUberg fann de skäl Hr Schartau anfört utgöra motskäl till de af den sista Talaren yttrade; med denne ansåg han Carlsten böra så fort möjligt sättas i stånd; men då det icke var bestämdt uttryckt huru mycket som borde tillfalla hvardera af de serskilda fästningarna, trodde han att man i första rummet skulle använda medlen för Carlskrona och att sedermera ingenting blefve öfrigt för Carlsten. Hr Lagergren godkände de skäl Hr Schartau anfört, men kunde icke dela Hr Petres mening; de ifrågavarande anslagen afsågo befästningar, men ej; fångarne; det vore för somlige intressen kanske väl, om fosterlandskänslan kunde uteslutas från dessa diskussioner; men Tal. förmodade, att i alla församlingar, der Svenske män komma att rådslå, denna alltid skall göra sig gällande. Hr Christiersson. Hr Schartau hade ganska riktigt yttrat, att Kungsholms fästning snart vore färdig; han trodde, att med ju större kraft de serskilda arbetena kunde bedrifvås, desto bättre vore det. Förmodade ej, att Hr Petre haft den mening med ji sitt anförande, som Hr Lagergren velat finna. Hr P:tre. I stället för att besvava och vederlägga honom, hade en Tal. företagit sig att kasta skugga på hans motiver; lemnade sådant derhän tills vidare I samt trodde sig i detta hänseende icke behöfva ingå i något sjelfförsvar. Huru Carlsten och Carlskrona kunde sammanblandas, insåg icke Talaren, då man endast behöfde kasta en blick på kartan för att finna, huru vidt skiljda dessa begge punkter voro. Utskottet hade dessutom beviljat ett rundt anslag till dockbyggnaden i Carlskrona; detta vore ett skäl j mer för att skilja det nu ifrågavarande anslaget. Hr Gråd ansåg omöjligt för någon närvarande att bestämma huru mycket, som borde lemnas af anslaget till arbetet till hvartdera af de trenne serskilda ställena. Hr Petre bad få fästa uppmärksamheten på, att han icke blifvit vederlagd. Hr Lagergren ansåg ingen mer än Hr Schartau och hans kamrater inom Utskottet i tillfälle att upplysa, huru mycket som för hvarje serskildt ställe: borde anslås. Hr Schartau: Hvad Carlsten och Carlskrona angick, voro de af den vigt och beskaffenhet, att de borde, så fort som möjligt, göras färdiga; men Utskottet hade ej tilltrott sig att bestämma, hvyviiketdera arbete borde gå först, utan velat öfverlemna sådant åt Regeringen. Hr P.tre fann det förvånande, att, om dessa punkter voro af sådan vigt, Utskottet för desamma tillstyrkt ett vida mindre anslag än för Carlsborg, som var af ingen vigt. De förra hade endast fått 160,000 Rdr, då Carlsborg fått 200,000 Rdr. — Med ledning af Kongl. Maj:ts proposition kunde man lätt bilda sig en föreställning om, huru dessa summor borde fördelas. Sedan ännu någre Talare yttrat sig och upprepat hvad förut blifvit sagdt, beslöts, utan votering, att anslaget ej skulle skiljas. Hr Petre hade ämnat äska en nedsättning i vissa fall, i händelse anslaget blifvit skiljdt för de trenne serskilda arbetena, men fann sig af det nu fattade beslutet dertill hindrad. — Det tillstyrkta anslaget bifölls äfven, med tillägg, att arbetsfångar så vidt möjligt skulle vid arbetena begagnas. Hr Rydin väckte förslag, att till de öfrige Stånden en inbjudning måtte afgå, att de ville förena sig med BorgareStåndet i beslutet om fångars användande till dessa arbeten. Hr Lagergren ansåg sådant öfverflödigt, då desse Stånd i alla fall, genom protokollsutdrag, erhålla del af BorgareStåndets beslut. Hr Petrå deremot fann, med minne af 413:de Mars-diskussionen, sådant icke öfverflödigt; man behöfde då åtminstone icke frukta för vägran af pro-. position; ej heller vore skäl att vänta, tills de andra Stånden fattat sina beslut, för att icke möjligen upprifva dem. — Inbjudningen bifölls. Derefter uppstod någon diskussion om Telegraferna, hvarunder Hr Peatre ökade sina förra anmärkningar mot Postverket med den, att ett post-röfveri kunnat inträffa så nära hufvudstaden, utan att sjelfve postföraren ens haft vetskap om, när röfveriet tilldragit sig. Detta, om något, utvisade felaktighet i organisationen inom postverket. — Ståndet gedkände det slut, hvari Utskottet stannat, i afseende på denna punkt. De öfrige punkterna, på denna Littera, om anslag till Instruktions-kompanier och vapcnöfningar, bifölls utan diskussion, De begge första punkterna på Litt. B, biföllos likaledes utan diskussion. Vid 3:e punkten, om anslag till Bombkanorers anskaffande, hemställde Hr Petre, jemte det han erkände, att Utskottet väl ej saknat skäl för sitt tillstyrkande, huruvida det likväl nu vore rådligt att ställa en sådan summa, som den föreslagna, till Regeringens disposition. Han vidrörde, såsom skäl till sin tvekan i detta afseende, ) Hr Schartaus till KonstitutionsUtskottet ingifna anmärkningsanledning emot Konungens Rågifvare. Herr Schartau tog sig häraf skäl, att redogöra för denna anmärkningsanledning, alldenstund densamma måhända icke för någon, som läst Statstidningen, vore en hemlighet. Den handlade nemligen om fördelningen af anslaget för sjöförsvaret, och uti hvilken fördelning Stockholms station, emot Rikets Ständers beslut, erhållit 40,000 Rdr mindre anslag, än de andra stationerna. Hvad anslaget till I Bombkanonerna angick, sökte Tal. visa, att det icke vore vådligt, att för närvarande bevilja detsamma, då han förmodade, att penningarne i alla fall skulle I blifva använda till dylika vapens anskaffande. Hrr Helsingius och Wijk gronderade Hr Schartau för det han i Ståndet releverat en anmärkningsJanledning; men Hr Christiersson ansåg honom hafva gjort det på ett så delikat sätt, att derom ingenting var att säga. Hr Helsingius medgaf, att Hr I Schartaus tillgörande väl icke egentligen varit striI dande mot orundlagane haketaf då dep nu relevera