Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 2

tor första gången, sa är det lika så väl hans rätlighet, som det ligger i sakens natur, att hamn vill ji! fritt uttala sia mening, och jag tror ej, att jag någonsin gjort mig skyldig till, att ej hafva respekte-! rat en sådan frihet; men jag tror också och minnes väl ifrån den tid, då jag sjelf först uppträdde på j! detta rum, huruledes jag fann det angeläget för mig, ) att för hvarje sats, som jag förklarade mig hylla, ( äfven söka framlägga någon bevisning. Denna lilla: vänskapliga crinran täcktes Hr Grefve af Ugglas betrakta såsom en återgåfsa från mig till honom, för den upplysning, han i ett föregående plenum gifvit mig, om ett af mig begånget misstag, hvilket jag derigenom kommit i tillfälle att rätta. Hr T-rsm:den, W. F., fann sig emot sin önskan tvingad af ett Grefve Horns yttrande att uppträda Grefve Horn har, sade Talaren, psåsom stöd för sin opinion om Rikets Ständers pligt att fylla Kabinettskassans brist, åberopat de handlingar som för det hemliga Utskottet blifvit förevisade, genom hvilka handlingar orsakerna till nämnde brist blifvit ådagalagde; jag anser derföre min pligt vara att förklara, att jag ej skall lika med den värde Grefven tillerkänna nämnde handlingar någon serdeles bevisande kraft, och som jag icke heller anser mig i min egenskap af ledamot i hemliga Utskottet hafva åtagit mig något målsmanskap för Kabinettskassan, så har jag tott mig böra iakttaga tystnad, en tystnad som jag utan Hr Grefve Horns till mig direkte ställde uppmaning icke skulle hafva brutit. Hr Grefven beklagar slutligen, att den tredje ledamoten af hemliga Utskottet nu är borta och lofordar derjemte hans förtjenster, samt tillägger, att han i denna sak har fullkomligt samma åsigter som Hr Grefven. Jemte det jag helt och hållet instämmer i första delen af detta Hr Grefvens yttrande, kan jag ej annat än tillkännagifva min förvåning öfver den sednarc delen, hvilken jag väl ej emot Hr Grefvens bestämda uppgift vill bestrida, men som dock ej tyckes stå väl tillsammans med den olikhet, som förefinnes emellan hans och Hr Grefyens, betänkandet vidfogade, reservationer. Friherre Sprengtporten, J. W., ansåg Hr Grefve Frölich ej hafva till besvarande upptagit den hufvudsakliga delen af Talarens replik; berömde Hr Grefven för dialektisk skicklighet och tillade slutligen: Uti den vidräkning, jag med Hr Grefven öppnat, får jag nu slutligen endast uppföra några oriktiga slutsatser, dragna af min mening; men då Hr Grefven vänskapsfullt torde tillåta, att de få qvarstå för dess egen och icke min räkning, anser jag nu icke nödigt att dervid längre uppehålla mig Grefve Horn. C. F., ville för debattens hetta tillgifva Friherre Tersmeden att hafva orätt uppfattat Talarens ittrande rörande Hr von Troils öfverensstämmelse med Talarens åsigter i denna fråga. Talaren uppräknade sina yttranden och tillade: Jag nämnde deremot aldrig, hvad Hr von Troil såsom ledamot af Hemliga Utskottet af handlingarne ansett sig hafva inhemteat. Jag nämner blott, i anledning af Hr Dalmans uppgift, der det föreföll mig såsom den person utom detta Stånd, hvilken kommynicerat sig med honom, haft en lika opinion emot mig, hvilket jag ansåg ganska tillåtligt, men jag sade, att det var jag, som hade en fullkomlig öfvertygelse derom, att de utgifter, som utgått ifrån kassan och föranledt bristen, blifvit utgifna i och för utrikes departementets angelägenheter, men ville icke derföre säga att dessa utgifter varit behöflige eller att icke en bättre hushållning bordt äga rum vid kassans förvaltning. Jag tror, att om Friherre Tersmeden hört mig rätt, så skulle han icke yttrat sin förundran deröfver, att jag gifvit ett sannt vitsord om den ifrågavarande ledamotens tänkesätt, men jag har i dag haft den olyekan att blifva missförstädd, och man har velat misstyda hvad jag sagt. Deribland påminner jag mig nu ett yttrande, som blifvit mig tillagdt nemligen, att jag ställt mig alldeles utom den statsmakt, som öfverlägger i denna fråga. Jag tror ej att de ledamöter, som hört mitt yttrande, funnit det jag velat ställa mig utem denna statsmakt eller utom gemenskap med detta hus; men jag talade om en annan förfärlig makt, som! håller på att uppresa sitt välde och att jag ej ville. biträda den, den råa massans makt.n Hr Rosenblad, Bernhard. Grefye Anckarsvärd, sade han, hade framställt den sats, att parlamentariskt bruk fordrade att icke i diskussionen inblanda jmajestätet. Talaren erkände denna sats blott i aliimänhet. Men om någon skulle tillåta sig ingå i Jett klander af den höga personligheten, då måste försvaret stå öppet, ty ännu har ej Svensk sed godkänt den af nuvarande KonstitutionsUtskott hyllade sats, — oinskränkt frihet för anfallet, hämmande band för försvaret. Likaledes yrkade Talaren, att Idet ej vore nog, att man ej nämnt den höga personligheten, man måste ännu mera undvika de lömska insinuationerna En annan värd Talare, Grefve Frölich, hade gjort skilnad emellan stat rs värdihet och Konungens värdighet, och dervid yttrat sig förklara rent ut, Tatt man icke borde försmå, för att upprätthålla statens värdighet, att nedsätta styrelsensn. Talaren fick frörklara sig bekänna den gamla Svenska Jära, att Ynationens — statens majestät representeras af dess Konung, att det sålunda iske kan vara någon skilnad emellan Konungens och statens värdighet, och att Svenska regeringsmaktens värdighet eller anseHende aldrig kan nedsättas, uten att i samma mån WSveriges krona eller stat komme att deraflida. PoWien vore det enda land, der man verkligen bragt i Hutöfning den värde Talarens definition på skilnaden Hemellan statens värdighet och Konungens eller styfrelsens; men der sträckte man tillämpningen så Hlängt, att under demagogens färger dolde aristokrater tilläto sig, i republikens namn, ingå i offentliga underhandlingar med deras Konungs uppenbara fifender, och att dessa underhandlingar icke så sällan Moodkändes af Riksdagar och konfederationer. Men Hockså såg Europa Polen, ett land bebodt af 46 milMlioner menniskor, ett tappert folk, först styckas och sedan helt och hållet försvinna ur antalet af sjelfständiga stater, utan att man knappast märkte nåHera allvarliga försök till dess försvar. ÅA Talaren tackade härpå Grefve Frölieh för hans yttrande, att om Konungen begagnade dess grundlagsenliga rätt att förklara krig, skulle Talaren och troligen med honom hela Svenska folket, utan någon förutgående pröfning om krigets mer eller min—t b H h-. l I ma otarsAtun unnlaman Pp TF. FIA ankhata. Anh har ntgif.