Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 1

OM MER MPN I DUTe 4, P ee BPLEUUUKBAS UTM TIC Bjönrringes vid Kungsbacken; i Eissexs i hörnet af Ret; i F. BAsTMANS uti huset 2 9 i hörnet af Hernsoch Utdelning kl. 6 eftermiddagen. RR ve Horn, Om derigenom den skiljsmässa, Gr Hor! sjelf syntes anse för en gifven följd af Tal:s åsigte i detta ämne, kunde undanrödjas, vore det för Tal högst kärt. Tal. hade ansett att det hade varit fö: mycket taladt om statens värdighet, ty hvad son behörigen kunde nyttjas såsom argument, när fråge var om Ministerstatens försecnde med årliga an. slag, borde icke nu gälla såsom skäl. Grefve Hon hade dock ansett statens värdighet vara ett skäl att bifalla skuldens betalande. Talaren hade blot velat säga, att han cj kunde erkänna detta. Tal nödgades här åter upprepa en distinktion, som skilj. de emellan honom och Gr Horn, neml. distinktionen emellan den värdighet, som bör visas serskild: för staten och serskildt för Kongl Maj:t; denna distinktion hade Tal. ej lemnat ur sigte, ty en sådan skilnad var i hans tanka nödvändig. Tvärtom hade han börjat med att säga, att det är en olycksalig fråga, som är framställd på ett sådant sätt, at denna distinktion kan behöfvas, men han hade äfen sagt och är öfvertygad derem, att det låler sig icke göra för ett konstitutionellt samhälles representation, att bevara den andra statsmaktens värdighet, om den ej sjelf drar försorg derom. Tal. frågade, om någon af husets medlemmar ansåg, att en summa penningar skulle vara tillräcklig att upprätthålla denna värdighet. Frih. Sprengtporten hade nästan smickrat då han frågat Tal. asåsom statsman, om han allvarligt besinnat vigten af denna fråga. Tal. ansåg sig ej för statsman, hans politik var enkel, men han visste att det finnes ett annat slags statsmän, hvilka betrakta staten endast såsom ett oskiljaktigt appendix till Konungamakten. och hvilkas politik hvilar helt och hållet uppå dynastiska grunder d. v. s. att framför allt uppehålla Konungamakten såsom allrådande. utan afseende på om utöfningen af denna makt bereder landets eiler blott dynastiens anseende och fördel. De som höra till denna politiska tro, de försvara alla sådana åtgärder, som Kongl. Maj:t i egenskap af statens chef vidtager efter sitt eget godtfinnande, utan att lagstiftningen, eller representationen, eller folket dervid har något att säga. En sådan statsman, som då tager på sitt ansvar, att på detta sätt leda fram det samhälle, hvaraf ban är medlem, till lycksalighet, en sådan statsman bar jag yttrade Tal. aej sträfvat efter att blifva; men en sådan statsman, som inser detta lilla lands otillräcklighet att på denna bana kunna stå i bredd med andra länder, som skryta med sina s atsmän, en sådan slags egenskap af statsman, tror jag mig kunna motsvara. Helt enfaldigt tager jag endast i betraktande hvartut det skulle leda att godkänna utbetalningen af en grof summa som denna; på så, i det ringaste sagdt, klena skäl, som härvid blifvit anförde. Man har sagt att summan ej är stor; visserligen är storlek ett relatift begrepp, men det är oafgjordt, om man, i fall af samtycke till att denna gång betala en sädan summa, skulle sedermera slippa dermed. Jag behöfvor icke ingå i det historiska af denna skulds tillkomst, men hvad som redan afdet bistoriska är niämndt, är tillräckligt för att i öferensstämmelse med de åsigter, som jag byllar, säga nej. Hvad en person yttrat om ministerstatens aflöning, ansåg Tal. oj höra till närvarande fråga. Tal. ville lemna osagdt bvad Hr Grefyen af Ugglas haft för afsigt, men ansåg att diskussionen borde få blifva hvad den är, nämligen, om man bör erkänna bristen eller ej. Hr Grefven hade i sitt anförande tydligen gifvit tillkänna, att han trodde Tal. oförtänkt hafva gjort skilnaden emellan statens och konungamaktens värdighet; Tal. ville nu förklara honom, att han ej oförtänkt gjort dennä skilnad. Tal. skulle gerna önskat höra Hr Grefvens bevisning, i afseende på dess dictum, att det är aopolitist ft att neka betaia denna summa. Det vycre troligt, att Hr Grefvens öfveriygelse vere för honom tillräckligt bevis, men Tal. hemställde, om deraf följer, att det vore tillräckligt för hvarje annan Ledamot. Det enda skäiet var hvad Hr Grefyen omn mot, rörande Carthagos splittring; men Carthago var, såsom bekant är, ej någon konstitutionel stat, och Tal. önskade derföre, att Hr (nefven upptagit Tal:s båda anmärkningar om Ludvig den XIV och Carl den HH, och derefler bevisat det vara politiskt att betala. Intill dess detta skett, måste Tal. ej göra sig högt be grepp om den slutkonst, som yttrar, att vi skola få våra tillgångar sämre, om vi nu ej betala. cDen värde Grefven haräfven,, fortfor Tal., asagt, att om han funne oppositionen en Iekboll, så skulle han ställa sig på vår sida. Sådant är ganska roligt att få veta, ty när en gång den häfstångs kraft, hvarom vi hört talas, blifvit färdig, så är det troligt, att oppositionen kan kastas längt bort till kos, och så långt bort, att den säkert önskar att få ett stöd uti Hr Grefve af Ugglas. För öfrigt nödgas jag ännu en gång. i afseende på den sista delen af Hr Grefvens anförande, anmärka det olämpliga uti, att inleda diskussionen på en, af alla parlamentariska lagar fridlyst grund. Han har talat om, att ingen borde hafva för afsigt att trampa det gamla lejonet. Detta anser jag för mig och mina vänner högst förolämpande. Han har således å nyo nu på eftermiddagen i detta hus introducerat en person, som, efter alla konstitutionella former, icke här får vara närvarande, eller ens omtalas. Det är naturligt, att ett sådant uttryck, som det af Grefve af Ugglas begagnade, skall vara ämnadt att uppkalla den generosite hos Husets Medlemmar, hvarigenom skuldens betalande kunde beviljas, men jag måste erkänna, att den generosite är icke stor, som på detta sätt vill uppmana svenska folkets Representanter, att slösa med penningar. Jag är öfvertygad, att summan ej är större, än att några, kanske tio eller tolf al Sverges Richarder, deribland jag. förmodar, att Grefve al Ugglas en gång kommer att räkna sig, skulle kunna slå sig tillsammans och på det viset draga försorg om svenska statens värdighet, men vi andra, som ej få betrakta 700,000 Rdr såsom en ringa summa, som komiaa ihäg, att vi äro skyldige att tala i svenska folkets namn, vi kunna ej anse