Aftonbladet – 19 mars 1841, sida 1

samt i huset JM 52 vid Röda 8Silussgatan. ANNONSER emo behofyven ännu icke uppfyllda. Han säger ju: aStatsUtskottets nidskhet lemnar riket utan försvar, läroverken utan upplysning, embetsmännen lönlöse och Kongl. Maj:t utan pengar — tänk! att bestrida rikets nödvändiga utgifter; det vill göra icke blott Statsskicket utan styrelsen omöjlig. Grefye Horn har ju varit medlem af StatsUtskottet? Han känner ju förhållandet med ifrågavarande skuld? Han är ju beläsen i grundlagen? Han har hvarken glömt 76 RegeringsFormen, ej eller låtsar okunnighet derom? Han är ju icke bland dem som tro, att Rikets Ständer endast äro till för att öka folkets bördor och elände, icke för att minska dem? Han är ju icke af den tankan, att staten är ett, och folket och mängden ett annat? Han är ju i en oberoende ställning? Han är ju en man, som icke för konsiderationer, icke för gunst glömmer sitt Fädernesland? Han känner ju ställningen i landet? Han vet ju att våra medborgare icke betala sina skatter lika lätt och med samma ja, som vi bevilja dem? Han glömmer ju icke armodet i kojorna för öfverflödet i palatserna? Han erkänner ju, att han icke representerar egna intressen, utan Svenska folkets? Han räknades ju vid denna Riksdags början till de män, hvilka man trodde med ädel sjelfuppoffring beslutat att värna folkets frihet, att befordra dess väl, att lindra dess bördor, att skydda dess rättigheter, att återföra den makt,jag menar byråkratien, hyilken dittills otillbörligt sökt inverka på folkets ombud och sökt att kränka dess rättigheter, inom sina lagliga gränser? Han är ju bland dem, hvilka man trodde villiga att bidraga till att gifva folket en represenntation, öfverensstämmande med dess önskan, tidens fordringar och framtidens väl; att göra vår yttrande frihet till annat än en skugga afintet, lika beroende af den mäktiges godtycke som vägens damm af den storm hvaraf det jagas, vår tryckfrihetslag till annat än en vaxtafla, der makten efter godtycke tydde och skref? Han räknas ju bland dem, som man trodde beslutat att visa folket, att der fanns en annan väg än våldets, att föra dem till besinning, hvilka våldfört vår tryckfrihet, att de bordt hafva undvikit denna väg; om vår tryckfrihet blifvit våldförd, om någon treende sig skyddad af Svenska lagar och Svensk medborgarerätt blifvit lidande, om Svenska folket trodde sig derigenom förnärmadt, hade det att vänta, att upprättelse skulle tillvägabringas af dess representanter? Han tillhörde ju de män, till hvilka Sveriges framtid likt ett barn till sin fader sträckte sina darrande häunder, till hvilka den ställde sitt öde, på hvilka nutiden stödde sina förhoppningar? Grefye Horn, han räknas ju dit ännu? Icke är han frihetens affällige son? — — — — Jag är öfvertygad, om han misstagit sig i denna fråga, skall han, så snart han öfvervunnit sin irring vara bland dem, hvilka först söka rycka fäderneslandet undan den fara, som skulle hota det, om dess ombud erkände skulder, hvilka utan deras vetskap och medgifvande blifvit landet åsamkade; vara bland de förste, som uppmana Eder, M. H., att genom förklarandet att grundlagen förbjuder eder erkänna denna skuld för rikets, rädda fåderneslandet undan den hotande faran af det inititiatif, man annars gick att taga; den förste, som låter handling följa sina ord. Jag tilltror mig visserligen icke, att återföra honom från den irring, hvaruti han sig i detta afseende befinner; jag har tillit till de af Eder, M. H., som förde fäderneslandets talan långt innan jag lärt dess språk! J hafyen redan gjort det! Jag har tillit till honom sjelf; när han eftersinnar att det gäller fåderneslandets väl är ingen dertill bättre mäktig. Han känner grundlagen, han känner att det vore att uppoffra detta hus, att samla glödande kol, M. H., öfver edra hufvuden, om vi ensamt erkände denna skuld; att det vore att bryta lagar och rätt och framställa oss såsom fosterlandssvikare inför folket. Man har sagt:, vi och folket böra förstå vår regering M. H.! vi hafva länge förstått den, men vi börja först nu att rält förstå vår ställning, när den förelägger oss till betalande dylika skulder på en tid då våra bröders blod ännu ropar till oss ur jorden. Den måtte icke erkänna Svenska folket, icke förstå dess ombud! Må Grefve Horn inse och förstå, att Norden ännu bebos af samma folk som till Olof Skötkonung talade genom Thorgnys mun, som under Engelbrecht, Sturar och Wasa försvarat sin frihet mot inländska aristokratiska förtryckare och utländska tyranner, och må han draga nytta af desses exempel och ej påtvinga oss den öfvertygelsen, att annorlunda är det nu, än det varit hafvern. Hr von Hartmansdorff har sagt, aatt Kabinettskassans borgenärer hafva haft större förtroende för dess egare eller, principaler, Riksens Ständer, än man har för gäldenärer i allmänhet; om det varit för stort skall utgången bevisa. Förutsätt att någon hade så stort förtroende till Hr von Hartmansdorff, att han, utan att förvissa sig derom att det skedde med Hr von Hartmansdorffs tillstånd, lät en tredje man göra så mycket skuld på hans räkning som denne behagade. Jag är öfvertygad att Hr von Hartmansdorff, långt ifrån att söka blifva qvitt ett sådant förtroende, fann det icke blott vara sin pligt, utan äfven fann sig smickrad af att låta utgången vwisa, att det icke varit för stort. Hr von Hartmansdorff hade sagt: aatt de icke kändt ansvarighetslagen, hvilka velat påstå att Ministrarne komm att vidkännas betalningsskyldigheten för den Kabinettskassan åsamkade gäld,. Men talaren hade, påstått att Ministrarne stodo i juridiskt ansvar såsom enskilda för de förluster långifvarne åt Kabinettskassar kunna komma att vidkännas, men såsom Ministrar. Hans ansvarighet för öfverträdelsen af 9 och 38 88. RegeringsFormen. Hr von Hartmansdorff måtte hafva glömt, att ansvarighetslagen icke är någon grundlag, och han hade derföre lemnat åt godtycket, hvilkendera borde gälla mest, RegeringsFormens 76 8. eller den af Hr von Hartmansdorff citerade . af ansvarighetslagen. Mot Hr von Hartmansdorff erinrade talaren vidare, att Konungens rådgifvare ej kunde ställas under tilltal inför riksrätt för annat, än derEE SE