Aftonbladet – 18 mars 1841, sida 3

ruavv Och ingen trast och ingen vaktel hördes. Blett några skator skrattade så hemskt, Och några gråa sparfvar, Nordens barn, Kringhoppade så ruggiga och frusna. Jag såg mig vidare omkring och tänkte: Hvad här är tyst! Skall jag då ej få höra En menskoröst afbryta denna stillhet? Skall ingen yster barnflock ströfva kring Med sina kälkar på den frusna drifvan Och, under stoj och skratt, med späda händer Sig forma bollar af den kalla snön, Att dermed, lekande, hvarann hekriga? Har ingen utaf dessa hyddors späda, Lättfotade invånare sig smugit I denna stund från kretsen af de äldre, Som tala blott om husliga bekymmer, Ett språk, än främmande för barnens öron! Men ingen hördes af. Då föll mitt öga På skolebyggnaden, som stod så grann På fältet der och sträckte sina gaflar, Hvitmenade och spetsiga, mot höjden. Ha! tänkte jag, der äro alla barnen Församlade, att ifrån lärarns läppar Förnimma salighetens dyra ord, Samt verldslig kunskap, nödig lefnadsvishet. I samma stund, hvad underbar förvandling, Som för mitt inre ögas blick sig tedde! Hvarenda hydda uti hela nejden Var nu af glas till både tak och väggar, Och ganska tydligt tyckte jag mig se Och höra hvad som tilldrog sig derinne I dessa skiljda boningar. — I många Jag varseblef att fattigdomen hade Gjort sig till hvardagsgäst, ty bleka mödrar Der suto, seende med tårfull blick På sina barn, som trängde sig omkring dem Halfnakna, plågade af köld och hunger. Der voro då de späda, som jag väntat Få se på fältet, yrande bland snön, Och sedan tänkt mig inom skolans väggar. Då hörde jag de bleka mödrar sucka: J arma barn! hvad blir väl edert öde? J fån ej lära er en enda bokstaf aUtaf den kunskap och det dyra ord, aSom kan i lif och död oss lyckliggöra., Då sade barnen: aSkicken oss i skolan, aDer få vi lära allt. — Men mödrarna, Med tårar, sågo på de arma späda Och yttrade: I dessa usla trasor J kunnen icke visa er i skolan; cOch kölden kan ju döda eder, om J er begifven utom kojans väggar. I samma ögonblick jag varseblef Dig, gode Herde! hur du tankfull trädde Ut genom dörren af din stilla boning. Uppå din panna hvilade ett moln Och blicken, töcknig af ett djupt bekymmer, Kringirrade utöfver öde nejden. På hyddorna den föll; de spädas åsyn Bevekte djupt ditt känslofulla hjerta Och från det hvälfda bröstet gick en suck, Hvars ljud sig trängde genom töckenmassan, Som höljde himlens blå. På dina läppar En bön sågs sväfva, tyst, men dock så varm, Som nånsin ur ett menskobröst den stigit. : Då — hvilken anblick! Alla dessa skyar, Som nyss så tungt sig vältade tillsammans Och bildade ett täckelse, så mörkt, De brusto sönder i en blink och summo På horisontens klara yta bort, Likt svanor på den lugna insjön, Och herrlig trädde middagssolen fram Och hälsade de länge glömda trakter. Då lyfte jag min blick och såg ett under, Ett drömmens under, glädjebådande Och skönt, som aldrig plånas ur mitt minne. Jag såg en sky, så lätt, så genomskinlig Och skiftande i purpur och i guld, Sig sänka mot den vinterklädda jorden; Och på den skyn satt, hög och majestätisk, En innevånare från högre yerldar, j Omfladdrad af en glänsande talår Och med en krans af strålar kring sin tinning. Det Sångens Engel var. Han bar en lyra, Af myrten och af lager skönt omvirad. Just vid det ställe der du stod, han sänkte Sin luftballon, af ljus och ether väfd, Och gick emot dig med en glädjens åtbörd, Som när en vän den andra vännen helsar. 3 Hur ljufva flöto orden från hans läppar! Hans blotta stämma var musik. Han sade: Var helsad dt, deön höga nordens son! Du Sångens rikt begåfvade Åpostel! Se här, tag denna lyra af tin hand SOch sjung vid den en hymn ti:l Skaparns ära, Dernäst en sång till menniskornas tröst; Och gjut din rena, höga, varma känsla I tonerna liksom en konstnär gjuter Sitt stora, himlaburna snilles anda I bilden, formad af hans mästarhänder. Då skall bekymrens tyngd ifrån ditt bjerta Sig välta och med åter klarnad blick Du skåda skall den hjord dig anförtroddes. Nu Engeln hastigt åter sågs bestiga Sin molnchar, som gick upp, så högt, så högt Att inga blickar mer förmådde följa Der han försvann i solbestrålad luft. Men du stod qvar med lyran i din hand Och slog på den så tjusande ackorder Och sjöng dertill, en annan Orpheus lik, En sång så ljuf, så skön, att den förmådde Det ondas alla makter bort besvärja Och kalla blott det godas omkring nejden. Och se — från marken smälte trotsigt drifvanr I klara bäckar, hoppande på fältet. Och jorden klädde sig i grönt och träden Afskakade sin tunga frostbeklädnad Och prunkade med ens i vårens drägt. Och hvita sippor, darrande och blyga, Frsmtittade så täckt bland späda grässtrån, Och mången brokig fjäril fladdrade, En värmans härold, öfver blomstermattan, Som Noachs dufva öfver torkad jord. Och hoptals kommo alla nordens foglar Från deras pilgrimsfärd till heta södern. Du sjöng ännu — och utur hvarje hydda Framskyndade de oskuldsfulla späda, Som nyss så ängsligt skockat sig derinne,