Aftonbladet – 18 mars 1841, sida 3

lortjenat sitt oce .... Med detsamma satte han sig och pratade med de andra syndikerna, som också togo plats på tribunen. Valentine öfverlefirnade sig en stund åt sina betraktelser. — Ack; nej, Henric kän icke vara med här, tänkte hon; han lofvade mig afstå från sina förslag, eller åtminstone-... Ett sorlande skri, som hördes ur folkhopen, kom henne att upplyfta sitt hufvud och ådrog sig hela hennes uppmärksamket. I samma stund anlände de dömda fångarne. De voro tretton till antalet alla med hufvudet insvept i ett tunnt hölje, och omgifne af protestantiske prester, hvilka man igenkände på deras långa, svarta rockar och hvita kragar. Den sorgliga processionen inträdde på en rund plats, af omkring trettio fots emkrets. Denna plats försvarades mot folkets påträngande af femtio med lansar beväpnade soldater och fem eller sex hästgardister, som, för ordningens vidmakthållande, tid efter annan läto sina hästar kampera mot den lefvande mur, som omgaf dem — ett förträffligt medel, till hvars bibehållande i traditionen hela den civiliserade verldens polis vetat med noggran omsorg bidraga. Midt på denna plats låg en rödfärgad stock, och straxt bredvid på en sandhög stod skarprättaren, klädd i en svart filtmössa och en röd ytterrock. Han gick fram till stocken, gjorde sig i flera repriser noga försäkrad derom, att denne var horizontelt plaserad; bortskrapade med foten den sand, som der fanns, och syntes, sedan han tagit sig en annan ställning och stödt sig mot sitt långa svärd, fullkomligt belåten med sig sjelf, och tog sedan den betydelsfulla minen af en man, som tror sig hafva en stor röle att utföra. En rådstjerare till häst red fram midt på platsen nära intill skarprättaren, och uppläste, sedan han uppvecklat det papper han hade i handen, med en Jjudande stämma: I kraft deraf, att savojarderna, med förakt för ingångna afhandlingar och tvert emot sin gifna försäkran, anfallit vår republik, har stora rådet i Gentye dömt närvarande fångar till döden. Deras hufvuden skola uppspikas ofvanför stadens portar, och deras kroppar kastas i Rhöne. Detta skall nu verkställas; må det ej misshaga Gud! Ej ett enda ljud lät dervid höra sig ur folkbopen, icke en gång cen rörelse förmärktes. Endast i blickarna fanns något lif. Valentine fattade Syndikerns arm, och yttrade under det hon med häftighet tryckte den: — Min vän, vill ni taga lifvet af mig? Pierre.... Pierre.... haf medlidande! jag ber er.... för mig härifrån. — Ser du icke, att jag är sårad, och att din arm ligger tungt på min blessyr? svarade syndikern helt kallt, stötande henne tillbaka. Klockan slog fyra. Detta var den för exekutionen bestämda timman. Rådstjenaren upprullade sitt pergament. ... — Hugo, Grefyve af Sonas! utropade han med en stark stämma. En af fångarne steg fram, aflyftade sin ansigtes betäckning och nedböjde sitt hufvud. Skarprättarens svärd lyftades och hugget skedde nästan i detsamma, Hufvudet trillade på sanden. Hopen uppgaf ett stort skri, oeh andades åter fritt. — Jules Davey, ropade återigen rådstjenaren. En annan fånge gick och nedböjde sitt hufvud, och ett nytt skri ur hopon förkunnade, att han ej mera var till. i Tolf hufvud föllo på samma sätt;: skarprättaren var omgifven af döda kroppar, och hans fötter voro betäckta med lefrad blod. Slutligen framträdde den trettonde och siste bland de dömda. Han var lugn, och tycktes beredd att modigt gå döden till mötes. Man lagade sig till att aftaga hans ansigts-betäckning, då rådstjenaren med sin gälla stämma utropade: — Henric, marquis de Gerbel! Valentine, som ända dittills hållit händerna för hufvudet, rätade på sig i detta ögenblick, likasom om en osynlig hand upplyftat henne. Henric! ropade hon med en söndesslitande ton, hvarvid hon föll afdånad i armarne på dem, som omgåfvo henne. Vid hennes åsyn uppgaf fången elt starkt rop, och ansträngde alla sina krafter, för att kunna komma till den unga qvinnan; men vakten satte sig i besittning af hans person, nedböjde med våld hans hufvud; och skarprättaren lyftade sitt stora svärd. — Hill! ropade slutligen en något rörd stämma. Det var Pierre Fabry, som, vid åsynen af sin nästan döende hustru, ändtligen uppgaf sin hämnd. Svärdet hejdades och sänktes med vördnad på den förste embetsmannens i Geneve befallning, Hela folksamlingen stod med spänd uppmärksamhet; ett sorl af bestörtning lopp genom hopen vid detta oväntade afbrott. Pierre Fabry rådförde sig tyst med sina medbröder, syndikerna, och vändande sig till hopen, sade han med en högtidlig ten: — Medborgare! edra syndiker anse tillräckligt blod hafva flutit. Henric de Gerbel är mig bekant sedan längre tid tillbaka; under den nattliga stormningen räddade han mitt lif....jag begär afer hans oenådning, såsom en vedergällning för min långa jenstetid. — Ja, ja! nåd! upprepade folkhopen, liksom med en röst; lefve syndikerna! lefve Pierre Fabry! Man lösgjorde Henric från hans bojor och ansigtesbetäckning, och förde honom derpå till Fabry, nödgande honom knäfalla inför denne. — Gå och säg herrtigen af Savojen, sade den samle Syndikern med ädel vördighet, huru Geneve lämnas på sina fiender. Derpå tillade han helt lågt, på sätt att han ej lördes af någon annan än Henric, och i det han isade honom den fatala ringen: — Jag vet allt. En adelsman skulle i slikt fall afva drifvit sin hämnd till dst yttersta, men en epublikansk medborgare vet att förlåta. Henric uppsteg, och, bockande sig med värdighet för Syndikern, likasom för att tacka honom, hvikade han, pekande på den ännu afdånade Valenne: Förlåt henne! jag skall aldrig mer återse henne. Louis Berger. ———tt AA fIngändt )