Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 4

tramiyvysa. On MO Slild Ulglatr Vaallig 90 Mejl hals N — Min vän, sade bon nu; aftonen är så vackerluften så behaglig; låt mig stadna här. Ni har för-s kunnat mig vår afresa från denna nejd, som jag såjs mycket älskar; ack, huru gerna skulle jag ej viljajt säga nu ett långt farväl! men, gå mi, min vär; ni måtte vara mycket trött! : — Ja, Valentine, du har rätt, ssdesyndikern;jags känner mig verkligen trött: låt ställa i ordning, mitt ii barn. Han fatiade en liten silfrerpipa, som hängde i ett i! band kring hennes hais och stötte deri ett skarpt gällande ljud. S Trenne sexunder derefter inträdde i rummet enj: tjenare med cen lampa i hand. t — Ett ord blett! sade syndikern till Valentine, i det han lagade sig till att lemna henne; kom ihåg, s att det redan är sent på aftonen, och att nattensl: fuktiga luft är farlig, mitt romaneska barn. Farväl, I! I 1 så långe! Fabry följJe tjenaren. oc han tagit några steg förrän hornet sen lät höra sig. sade Valentine för sig sjalf, med i: Knappt had äter tred — Så oför låg röst. — Åt ned trumpelen! sade syndikern,i ovd och s i foten. : Han förs ångsamt i fonden af en lång och ag korridor. ; i Valentine hörde ljudet af hans steg allt mer och RRASA TS TERS mer försvagas geuom det tilltagande afståndet; sesrinera, när det ej mera kunde höras, skyndade hon med blixtens hastighet till fönstret. Båten var så nära land, alt en vig person med en enda sats kunde med lätthet hoppa i land. Valentine gaf tecken åt den i kappan inveeklade mannen, också syntes anföra farkosten, att lägga utji jupet; men, anförare och roddare, allt var orörligt. — Ack! min Gul! hvad skall jag göra? ssde den stackars qvinnan. med ängslan, Ilan hade dock bordt känna igen min man, men han stadnar ändock der för att trotsa mig med sin vrede och mörda mig — Vålan! jag måste gå och tala vid honom ... Hans närvaro här skulle endast föranleda misstankar, om man blefvo honom varse! Ack! min Gud! l min Gud! Förlåt mig ännu denna enda gång. Medar hon så talade, nedgick hon med försigtighet utför en hemlig trappa, och anlände inom få miuuter till stranden af sjön. Hon darrade som ett asplöf. Lyckligtvis var natten redan inne, ech föremålen försvunno i en mörk enformighet. Sedan hennes lätta steg knappt vidrört sanden vid stranden, gjorde båten en svängning, och personen, som kommenderade, kastade sin kappa omkring sig och gick i land. Man kunde då uti honom, oaktadt mörkret, igenkänna en till vexten stark och vacker ung man, med ädla och stolta maner, klädd i en savojardisk eftisera lysande uniform, Det var Henric de Gerbel. — Valentire! min kära Valentine! ropade han med en röst, full af rörelse, under det han skyrdade emot henne. — Tyst! hviskade den unga qvinnan, utsträckande mot henom hangen med uttryck af bedjande ömhet; min man är hår. — Jag vet det, sade Hemric, under det han betäckte Valentines kand med kyssar. — Ni vet det? Hvarför har ni ej då afstått från derna brottsliga och farliga sammankomst? Hsanric, jag anropar er derom; aflägsnaer . . . Jag lån fieke och bör icke återse er mer. I Henrie förde henne med förekommande artighet funder ett pilträd, som badade sina rötter i sjön, och jsade med melankolisk oro: I — Valentine, var icke så sträng emot mig... I det ögenblick, då jag står i begrepp att deltaga i frerkställigaetea af ett lönande förslag, har jag velat säga er farväl . . . ty min frånvaro skall blifva lång, kanske för evigt. — Valentine darrade af en häftig skakning. — Jag känner detta förslag, sade hon med afbrytände häftighet. J ämnen med snaraste anfalla Geingve, plundra och bränna min födelsestad, taga lifvet af min man, som säkert skall infinna sig på den post, dit hans pligt kallar honom, och kanske till Toch med blottställa mig för edra soldaters misshandlingar! Ja, jag reser i morgon till Geneve ...... fAck! Henrio, jag kan ej tro, oaktadt man försäkrat mig det, att ni skall blifva en afanförarne för detta drörskräckliga företag. Offieern gjorde en mine af bestirtning. — Hvem i all verlden, har kunnat gifva er denna fJunderrättelse, Madamo .... — Ni ser, att er hemlighet är förrådd, och att er förlust är säker, om ni ej afstår från edra förslag. Ack! utsätt er ej för faror, Henric; jag besvär er derom. Låt mig icke frukta för olyckor, större än de, af hvilka jag nu är hatad. — Ack, Valentine, sade Henric de Gerbel med en viss bedröfvelse; om min undergång vore gifven, skulle jag icke heldre dö, in blifva skiljd från er? Jag lider så mycket, deraf, att jag vet er vara gift med denna gubbe, denne grosshandiare . .... I — Henric, gör ej gäck af bonom; sade den unga qvinnan med värdighet. Det är honom min fader utvalde till min maka, under det ri gjorde er fatala resa till Savojen, och då jag var, nära att blifva ensem och utan stöd i verlden . . . År han ej ung och ädel, som ni, så har han åtminstone rättighet Full en hederlig mans tillbörliga aktning . . . Gör ej gäck af honom, säger jag, ty vi skole kanske? båda fen dag blifva i behof af hans mildhet, hans vänskapsfulla ömhet. I detta ögenblick varseblef man en viss oro i det inre af slottet; påtända Jjus syntes och försvunno åter i flora fönster, och på samma tid läto vissa ljud, försvagade genom afståndet, höra sig derutanför. I — Moan har upptäckt min frånvaro, sade Valenting med förskräckelse. Man söker mig utan tvifvel; Henrie, jag måste lemna Pr, — Redan! sade Henric, under det han sökte qvarhålla henne; Valentino, ännu några ögonblick! — De skulle göra mig olycklig. Farväl, Henric; lofva mig, att ni afstår från edra grymma planer, ty de förskräcka mig, både för min och er skull. oc Nå väl! jag skall kanhända samtycka, Valentine, men blott med tvänne vilkor — Hvilka då? Ått vi ännn am gång åtarca hraraPpdra: Jiut