Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 3

derjemte tvenne pistoler och em stor sabel i gör delp — sådan var denne borgerlige krigares exipe-K Tirfg. ; Han sprang emot den unga qvinnan med en helt ungdomlig lätthet, oeh innan hon ännu bunnit ut-K tala ett enda ord, tryckte han tvenre väldiga kyssar på Valentines bleka kinder, under det han med hänryckning uttalade: — God dag, mitt kära barn! hvad jag är lycklig, att återse dig! Du väntade icke mitt besök deanak afton; är det icke så, min dyrt älskade? Valeutine gjorde våld på sig och framstammade, under det hon kastade en förstulen blick mot fön-3 stret: — Nej, min vän. — H arken surprisen eller sinnesrörelsen ... jag vet ieke.... i — Stackars Valentine! så du är rörd... sadek gubben tillgjordt leende; nåväl! du lärer blifva mycket mera bestört, om jag säger, att jag kommer för att få fatt på dig, och att jag i morgon förer dig till Genere... — Till Geneve? — Ja, du får ej tillbringa här återstoden af sommaren, efter din önskan. Många, många faror skulle hota dig i detta slott, om du här stannade ännu nå-F gra dagar... Vi hafva i dag genom hemliga agenter fått nys om, att vi hotas med något nytt före-Å tag från hertigens af Savojen sida ... Vi veta än W nu ej något, hvarken om dag eller stund, men man måste hålla sig färdig ... Da ser då, huru nödvän-F digt det är, att jag skyndsamt sätter dig i säkerheth inom fasta förskansningar. — Återigen krig! åter blodsutgjutelise! stammadek Valentine medi förskräckelse. — Hvad vill du göra, mitt kära barn? sade Syn-k dicus lugnt. Man anfaller oss; vi måste försvara oss! Dessa Savojarder äro oefterrättliga: de önska äga vårt fattiga Geneve, men de skola ej vinna sin önskan. Det ser ut, som några hertigens hofnarrarh och lönnmördare ämnade försöka med det första komma i handgomäng med vår stad ... Lät demh komma bara! — Känner man också ... frågade Valentine, med villrådighet och nedslagna ögon, de oförsigtiga unga män, som ... — 0! de äro talrika! Man omtalar öfverallt såsom anförare för expeditionen sir dAlbigny, Henrick de Gerbel ... — Henrie de Gerbel! återlog den unga qvinnan. Fabry fixerade henne starkt. menar jag; han bodde länge i Geneve, nära din farsi hus, före vårt äktenskap. Jag menar till och med.W Gud förlåte mig! att den unge narren en gång ha-y de dig varmt i hågen, och att, om din far samtyekt,fh så sve. — Ack! min vän, hvarföre sådana idter? sade Valentine med en dödande förvirring. : — Nåväl! bif ej så förskräckt, min dyrt älskade.f sade gubben, under det han ömt omfamnade henne; må tro icke jag vet, att, med undantag af de flyktiga tankar, som hvarje ung flicka kan erfara för en ung man, som har ett vackert namn och granna kläder, att, säger jag, detta oaktadt, du för mig hyser den aktning och den tillgifvenket, som man har för en gammal tillgifren vän? Månne jag ej vet, att din far sjelf, vid sin död, utmärkte mig såsom en man, den der mest var i stånd att beskydda dig, och att älska dig, at göra dig lycklig, och att du! häruti lagt din fars ord på hjertat? Ack! tag ickel så illa vid dig, Valentine, ty jag vet, att jag kanj hafva fullt förtroende till dig . .. Med dessa ord och under det de uttalades, sökte gubben lugna Valentine, som fortfor att snyfta, utan att dock hennes man kände orsaken till hennes tårar. Han fortfor: Mean, Valentine, jag är minsann en gammal tok, som talsr om allmänna ärender, när jag helt ochf bållet borde öfverlemna mig åt nöjet att återse dig. Imedlertid har jag icke glömt dig; se här, hvilka vackra skänker jag förer till dig från staden: förstå: en präktig sammetsråck, som jag sjelf valt hos min medbroder Baudran, derjemte en fullständig paryr, som rådsledamoten Bovy har förfärdigat åt mig, enkom för din rakning, och sedan ... — Hvad ni är god, min herre, sade Valentine medå tankspriddhet .... — Ack! Valentine, utropade gubben med ifver; du har ju återigen fallit i dina förargliga vanor! Faller dot sig då så svårt, att kalla mig din vän? Vill du då ieke bestå mig ew namn, som vore mig välkommet, så kalla mig Pierre... Pierre helt sim-5 pelt. Detta skulle göra mig så lycklig! Den uaga qvinnan tog sin mans hand ech fuktade den med tårar, utan att vidare svara. Efter et ögonblicks tystnad, reste hon sig upp, gick att stödja sig mot förstret, likasom för att hemta litet frisk luft, men i sjelfva verket, för att kasta en förstules blick ut på sjön. Sedan närmade hon sig den ännu tankspridde och dystre gubben, satte sig vid hans fötter, och sade tili honom med en Jjuf och barnslig stämma: — Min vän! Ni måtte vara mycket trött af eder långa ridt! Mi behöfver utan tvifvel mat, och, framför allt, hvila; vill ni att jag föranstallar derom. Den intagande tonen i dessa ord, och det ömma intresse, hvarmed de tala:es, uppvärmde åter blodet omkring den gamle Syndizerns hjerta; hans dysterhet var genast försvunnen. — Nar du på detta sätt tillta!ar mig, nutt barp, sade han med en tillfredsställelse, som ej kan uttalas, är jag lycklig, såsom en bland de saliga i paradiset. Nej, jog är numera ieke trött, jag vill stanna hos dig. Valentine förivrade sitt hopp, och lät sitt bufvud falia met hans bröst. I detsamma hördes på föga afstånd från slottet ijudet af ett valdthora. — Hvad vill detta betyda? sade Syndikern, i det ban nalkades föristret. Detta ver ett kritiskt ögonblick; skutlg väl mannen i båten förstå ait dölja sig för Fabrys blickar? Skulle den gamle hunrva igenkänna honem midt i I mörkret? Valentiue dar:ade i alla lemmar. Å jappri; det är ingen ting, återiog Fabry, efter ati länge hafva examinerat den, på några fot när, intill hans strand anläsda båten. Jag tror det är vaktbåten från slottet Chilton. Fördömdt, hvad han slutar oss inne på kort tlstance i deg Hunl den går och vädrar. innsn ban anfaller rofvet. HorInet. ät nu höra sig ör ;nira gången. Å oo För tusan! ropade tdiikern med otålighet: ag