Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 3

orolig blick omkring sig på det praktfulla landskap, som utbredde sin rikedom nedanför den höjd, hvarifrån hon betraktade det. Hennes profil hade del Grekiska dragens hela renhet, hennes ögon voro stora och fuktade af tårar, och de långa ögonlecken, som beslöjade dem, gåfvo dem ett mysteriöst uttryck af känslofullhet och kraft; hennes svarta hår nedföll i tvenne flätor på ryggen, hvilka, enligt den tidens brak, voro prydda med tvenne små buketter af naturliga blommor; bon var klädd i en grå robe, något litet släpande och garnerad med svart sammet. Denna kostym, som lika mycket syntes afse hvad som anstod en landtflicka i Schweitz och en slottsdam, lät på en gång märka det eleganta i hennes växt och behaget i hennes hållning. Det landskap, som hennes öga i detta ögonblick omfattade, var så beundransvärdt, så förtjusande, att Tavernier, som ett sekel derefter passersde dessa trakter, påstod sig ej hafva sett något mera intagande under alla sina långa resor rundt omkring jorden. Framför henne låg Lemansjön, utbredande sin största vidd, och bildade liksom en vinkel, hvars sidor inneslötos af Alperna, och hvars vinkelspets omärkbart förlorade sig i de djupa schakterna af Waltiserbergen ; till höger fördelade sig de små tornen på slottet Chillon i hvita schatteringar på bergens gröna botten; till venster wvisade sig de vackra Walliserbergen uti de mest pittoreska och djerfva positioner; horizonten kransades af de mindre väl kladda, men dock i sjelfva sin nakenhet poetiska gränsbergen mot Savojen, klippspetsarna vid Meilleraye och de blomsterrika sträckor, som stäta derintill; och slutligen utgjordes sjelfva taflans glanspunkt, de förnämsta partierna i dess förgrund, af topparne å ena sidan af Morclesberget, å den andra af Midi. Båda lIyftade sin snöbetäckta hjessa 6mot skyarna, båda moajeståtiskt förmälande sig med bimmelen, Midi genom majestätet af sitt i rosen rödt stötande färgskitmmer, Morcles genom majestätet af sin strålande eldfärg Den unga qvinnan som från höjden af sin balkong vid den nedgående solens första strålar betraktade denna förvånande tafla, var maka åt Pierre Fabry, egarem till siottet. och utan tvifvel hade hon många gånger haft tillfälle att i grund betrakta alla dess leende och sublima detaljer; också fästades hennes ögon nu oupphörligt, med ett visst uttryck af otålighet och oro, på samma punkt af horizonten, på andra sidan om sjön; och, ehuru natten börjat kasta sin slöja kring faltet, stod likväl Valentine, — så var bennes namn — orörlig qvar vid sitt fönster, betraktande sjöns lugna yta med en uppmärksamhet, som utan tvifrel hade andra motiver än nyfikenketen. Slutligen kunde hon genom en lätt dimma, som redan uppsteg ofvanom sjön, urskilja em farkost, hvars mast reste sig öfver dimman och med sina spritsegel och sin trekantiga flagga gaf tillkänna, att båten tillhörde hertig tig Emanuel. Det var en vaktbåt, som utgått från Chillon, och som under natten skulle bevaka Savojens gränser. kångt ifrån att denra fiendtliga båt förskräckte det unga fruntimret, fattade hon genast mod, och utropade, nästan mot sin vilja, under det hon med bänryckning af glädje och hopp lyftade sina händer mot bimlen: — Henric! ack! det är då ändtli-F gen han. Båten var ännu för mycket aflägsen, för att de personer, som. deri befunno sig, skulle kunnat höra dessa ord, men Valentines gester hade blifvit bemärkte af en man, som stod i förn, och insvept i sin kappa, för att ej blifva igenkänd, tycktes vara cn hertizens officer. Han besvarade den unga qvinnans åtbörd med ett annattecken, som innebar uttrycket af liksom en anhållan, att bon skulle komma ned; men långt ifrån att lyda, drog hon sig skyndsamt tillbaka från föostret, under det hon med en darrning yttrade: — Han har varseblifvit mig! den oförsigtige! jag vill ej gå till detta möte! jag vill för alltid afbryta detta brottsliga band! hvad skulle Fabry säga, han min välgörare, min make, min rätta man, om han fick veta.... Oh! nej, nej! jag bör icke gå dit; och jag skall ej heller göra det! Emot sin vilja närmade hon sig imedlertid intill fönstret; båten var numera på ganska obetydligt afstånd från stranden, och Velentine såg samma persen åter till henne framställa sanuma bönfallande tecken. Min Gud! hvad skall jag göra? återtog hon, till hälften besegred; Henric väntar mig, han ber mig komma ned.... Men om imedlertid de rykten, som man sedan nå-:on tid utspridt, äro grundade; om krig skulle utbryta mellan Schweitz och Savojen, skulle jag kanske ej mera få återse honom, farväl...farväl för alltid... Ja, välan! fortfor hon, i det hon gick mot dörren, jag vIll gå och tala vid honom ännu en gång, men denna den sista... ja, min Gud den sista! Hårvid satte hon sig i rörelse, för att begiva sig ned, men hejdade siz i samma ögonblick, hejdade sig, likasom hon biifvit slagen af åskan. Ljudet af en hästs galopperande bördes, och några sekunder derefter inträdde plötsligt en karl inom boragården. Valentine gick genast till balustraden, för att se efter, hvilken den så oförmodadt ankomne gästen kunde vara; men knappast hade hon gjort sig underrättad derom förrän hon skyndade tillbaka, afblekned af förskräckelse. — Min man! framstammade hon. Oh! min Gud! tänk, om han upptäckt.... Hon ville närma sig fönstret, för att gifva tecken åt personerna vid båten att aflägsna sig; men i samma ögonblick kallade henne en jovislisk stämma: — Valentine! Valeatine! hvar är du då, mitt kära barn! Och innan : en unga qvinnan hunnit återhemta sig från sin förra sinnesskakning, öppnades dörren, och Valentine såg sin man i skymningen nalkas, så fort hans korpulenta växt det tillät, såg sin man, Br Pierre Fabry, förste Syndicus i republiken Genåre, närma sig till henne. Han var en man af omkring 60 år; hade en af dessa lyckliga angsigten, på hvilka godheten synes hafva satt sin stämpel, men hvars lifliga blick och hvars ka!a pannas höga hvälfning röjde en man med tankoförmåga och förstånd. Hans växt var medelmittig, och hans korta ben gömde sig till en del under en respektabel mage. Hans drägt vid detta tillfalle var lik den tidens rikare borgares, en drägt, som Jan fÖalsinasba msafommatianen dack Starfärt till helt