Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 2

igen bad Tal, Hr Dalman, uppgifva, horu han hade sig bekant hvad som passerat i hemliga Utskottet. Friherre Boye, Ludv. J., gjorde sig aett nöje och en heder afp, att förklara, det han till alla delar ieståmde i Grefve Horns yttrande. Han fann frågan icke ega sammanhang med den ersättningsfråga, som kunde blifva en följd af Riksrättens dom. Frågan, om skulden borde betalas, berodde ej blott af skuldens lagenlighet, utan äfven och förnämligast af moralens och den yttre politikens fordringar. Han ansåg utländske långifvare hafra för sig den presumtion, att de, okunnige om våra grundlagsparagrafer, på god tro lemnat svenska Regeringen penningar ), slutade deraf, att skulden borde beta las så mycket mer, som motsatsen skulle hafva ett högst menligt inflytande på rikets kredit i framtiden. Tal. begärde återremiss, med förklaring, att han skulle, ehvad Utskottet tillstyrkte bifall eller afslag, rösta för skuldens betalning. Under denna debatt har en Tal. låtit undfalla sig ett yttrande, som jag gerna anser hafva varit oförtänkt, och som jag derföre icke vill annerlunda relevera, än såsom ena anledning till den förklaring af mig, att med de monarkiska begrepp, till hvilka jag mig bekänner, kan jag icke förena den tanka, att en skilnad kan ega rum emellan konungamaktens värdighet och statens värdighet, eller, att den förra skulle kunna förnpärmas, utan att den sednare deraf sårades. Så länge Sverge är monarki, och så länge 4802 års konstitution ännu gäller för något, utgör Konungen en integrerande del af staten, som emellan Riksdagarne representeras ensamt af Konungen, men under Riksdagarne gemensamt af Konung och Ständer. Den enas värdighet måste alltså vara den andras; och jag ber Tal. inom sig eftertänka, till hvilka, lindrigast ssgdt, inkonstitutionella slutföljder man skulle komma, om man antog hans yttrande såsom grundsats. I denna tidpunkt anser jag hvarje sådan lära skadlig; och jag protesterar derföre emot dess antaganide.