Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 1

; i FE. BASTMANS uti buset 2 9 i hörnet af Hornsoch Utdelning kl. 6 eftermiddagen. Zz — — — Hu vinglerier af flerfaldig art och lätteligen leda tin sam sanblandning af förvaltarnes egna och kassans i deras namn besörjda affarer: när, säger jag, alle dessa förhållanden nu på en gång uppdagas ech Regeringen, i stället att med öppet förtroende Ständerne till mötes och ärlizt såga dem bur stod till, låtit sina funktionå framträda med ena tvetydiga och förvillande it dra, för att, om jligt, inve hemställer jag, I geringen kan fordra Jag hemställer, om icke är det enda, som ingifvit I och om icke ett motsall I motsatta kär r. Det är uns se, och jag är öfvertygad, att må tänkta icke skulle tvekat, at gå ningar i detta fall till mötes, så framt man från börjen varsnat en b et att föra repr sentativnuen bakom ljuset, hvilket, efter mitt alt se, långt ifrån att belönas bör bestraffas. vi erinra oss, att Kenumgens utrikes minister ; erkänt, att det anslag, som för närvarande är i viljadt för Kabinettskassen, är fulit tillrägkii diplometiska utgifter, och detta a , dr Res mindre än det förra Hem knas det belopp af extra utgi Dp, som tillika varit användt för Kabinettskassans behof) så uppde Fo RR hände d mig likngens ö står den hlara följd, att, om verklig hushållning blifvit iakttagen med Kabinettskassan, så i belopp af minst 450,090 Rdr ärligen kurnat neras för sådane denna kassas tillfällige behof, som de utomordentliga ambassaderna till kröningarne i Moskwa och Rheims. Räknar man då blott från är 4823 till år 1836, så uppkemmer en summa af nära 2,000,000 Rdr Rgs, som berdt vara besparade, derest en rigtig hashållning ägt rum, i stället för att kassan vid sistnämnde tid befanns i en skuld af halfannan iillion. Jag hemställer, hurvida det icke bevisar en nog förvånande brist på förtroende, att, då Kenungen sammankailat ett hemligt Utskott, för hvilket förhäliandet med Kabinettskassan skuile framläggas, till och med detta Utskott lärer svåfys i fullkomlig okunrnighot om de wverifikatisker, som skola bevisa, att denna skuld varit gjord för ändamål, som kunde till betalning ätminstene moraliskt binda staten. Slutligen får jag, lika med Grefye Frölich, bekla ga, att frågan af vissa Talare blifvit flyttad på em personlig grund. Bet har dock icke varit den s. k. oppositionen, som begått detta parlamentariska misstag, utan Konungens egna ministrar, och de, som ifrigast försvara konungamaktens intresse inom detta hus. Jag, för min del, tror, att intet är så mycket stridande met konungamaktens intresse, in tet så förnärmande af konungamaktens värdighet, som att göra Konungen, dess personliga egenskaper, förfjenster eller fel till föremål för debatt inom nationalförsamlingen. Jag will icke tillåta mig au fortsätta datta thema eller inlåta mig i något svar, långt mindre i en, måhända hvarken svår, än min dre omöjlig, vederläggning af hvad som i den delen blifvit yttradt. Man har vidare talat om, hura Rikets Ständer och Svenska folket skulle blifva kamprometterade hos de Europeiska makterna, i händelse staten icke betalte denna skuld. Jag medger visserligen, att rika handelshus äro ett slags inakter under närvarande förhållanden, men att do öfvergått till Europeiska statsmakter eller regeringar har jag icke hört omtalas; och. j:g skulle förmoda, att elt kandelskus i London elter Hamhurg icke är en så farlig makt, att Svenska statens kredit celier ära skulle kunna lida deruppå, att Rikets Ständer nekade betala en skuld, sem icke hörer staten till, utan öfverlemnade till den eller dem, som utgifvil förbindelserna och till förkemligade ändamål! användt beioppet, att tillika besörja om förbindelsernas hunorerande. Grefve Ankar.wärd C. H. Efter den deduktion af frågan, som Grefve Frölich i sitt skriftliga anfö rande afgifvit, skulle det måhända synas öfverflö digt att vidare ingå i någon granskning öfver amnet, men det tillhörde sakens natur, att till följe af individernas olikhet och mångfald äfven föremälen måste upptagas från individuelt oliha åsigter, hvar af oftast händer, att frågan fullkomiigen utredd likväl framställer punkter, hvilka man icke anser tillfyllest vidrörda och på ett sätt som svarar mot den individuella äsigten och öfvertygelsen öfver frågan. Hr Lagerbjelm hade yttrat, alt skulden, utan all betänrklighet borde betalas, hufyudsakligast på den grund, att tillgångarne nu vore siora och mera tillgänglige än de vid ett annat tillfälle kunde biifva Grefyven delade icke denna åsigt. För honom uppstod behofvet af frågans utredning ech bringande i det skick, att man må veta hvarom sen egentigen handlar; ty det måste för Svenska folket, hvars representanter vi äro, blifva utredt på hvilka grunder vi komma att afstyrka den fordrade betalnin gen eller också möjligen bifalla den. Hr Lager bjelm hade yttrat såsom en allmän satts alt bakom elt ord bör stå en mar och, att skulden på denna grund måste betalas. Grefven anhöll aw mot dåh värd Talarens yttrande få anmärka, att det ärjust denne man, som ännu saknas, som ännu är helt och hållet obekant, ty någon långifvare eller iåntagare är ännu alleles icke för RiksStånden uppgifven. Hr Lagerhjelm hade äfven yttrat, huru han älskar silt fådernesland icke med ord utan med handling, och härvid måtte det ieke förtänkas, om Grefven yttrade att han anser sin uppfattning af fosterlandskänsla äfven om han skulle blifva af en med lr Lagerhjelm alldeles motsatt tanke, ega samma aånspråk på utgångspunkt från redlighet i afsigten för fäderneslandets bästa samt att det möjligen kan inträffa att om Hr Lagerbjelm finner handlingen bestå i betalning, Gr. komme att anse den fosterländska handlingen absolut, oeftergifligen, oundgängligen böra bestå i afslag till skuldens betalning. Hr låte hade framfört Statsministern för Utrikes ärenderna ff — arincgar i detta ämne, och Grefven måste härvid