Aftonbladet – 13 mars 1841, sida 1

ROMANS i hörnet af Drottn ggatan och Clara Berg i 8. G. LAGERVALLS Eakas vid Storgatan å Ladugårdsland: tagas endast i förstnämnde Kontor till 2 sk. banko raden. ven i det fallet är af Frih. Stjerneld befullmäktigad, att genmäla för hz räkning. Jag tillåter mig således denna granskning. Det är ett factum, för rärvarande kändt af hela svenska allmänheten, att Frih. Stjerne!d i egenskap af Utrikes Statsminister, till Konstitutionsutskottet afgifvit det inlyg, att intel lån för Kibiadliskissans äh ning bitfvit upptaget. Vill jag nu blott fästa mig vid den yttre oräformen af detta intyg och dermed sammanställa endast den tvetydiga g Frih. nägra dagar efteråt lemnade till 8 deruti ban yttrade, att i Kabinettskassan förefanns en tryckande brist, så vill jag medge, att det kan vara möjligt, att en brist finnes, utan. att derföre lån blif fvit upptag et; men, då vi nu til betänkande bränn att, enlig af Hr Ihre sjolf, i egens skap ar tillförordn Statsminister, blifvit till Statsulskottet öfverlemnade; Kabinettskassan häöftar för en skuld af 775,000 Rdr Bko, och att uti d räkenskager, enligt den utredning deraf, naes i Statsutskottets betänkande, åtskilliga, nämning af lån up: poster blifvit bulk som utgörande denna skuld eller brist; så hemställer jag, huruvida detta, under något sken, kan stå tillsammans med det intygande, Frib. Stjerneld den 3 Mars algc f, eller haruvida det må vara juridiskt möjligt, av Kabineltskassan, i sina egna, till Statsutskollet aflemnade räkenskaper, kan stå debiterad för det celler det året, för lån till det eller det handelshuset i London eller Hamburg; men att icke destomindre något lån för Kabinettstassars räkning icke blifvit upptaget. Utan tvifvel är det af stor vigt, så väl för Frihorre Stjerneld, som för Hr Ihre, att Statsutskottet upplyser om möj! ;helen af detta förhållande, och detta vore ensamt för mig tillräcklig anledning, att yrka återremiss af betänkandet. Men, äfven om jag inskränker mig till de båda intyganden, som Frih. Stjerneld afgifvit under den 3 och 7 Mars sistidet år, så kan jag ieke förklara dem annorlunda, än att de i anda och syftning fullkomligen strida emot hvarandra. Om det är en obestridd sanning, att hela den s. k. brist, kvarför Kabinettskassan häftar, befanns, då Frih. Stjerneld afgaf sin försäkran, avt icke något lån var för Kabinetts an gjordt, så hemställer jag, huru man vill a sig, all en kassa erhåller en förstrackning, för alt betåcka en brist, utan att denna försträckning är gjord för kassans räkning. En kassa, som icke har nog kredit, för att i eget namn upptaga ett lån, som, för att betäcka kassans deficit, vänder sig till någon annan, som har mera kredit, för att i sitt namn negoticra upplånet ech sedan anvander detta för kassans behof — nå väl! kan man då ärägt säga, att något lån för kassans räkning scke år upptaget? Jag måste tillstå, att jag åtminstence finner denna förklaring dubbel och kan ieke medgifva, att det klander, som emot Utgifraren af de stridiga försäkringarna blifvit framstäldt, varit för bittert; det blir säkerligen långt bittrare, när allmänheten fullständigt genomskådar hela väfnaden i denna sak. Hvad sjelfva den. financiella frårans juridiska beskaffenhet angår, så hafva flere Talare redan utredt, att det ej kan under något vilkor blifva statens skyldighet, att betala denna skuld. Hade Konungen, i egenskap af Sverges Konung, efter tillstyrkande af dess Statsråd och med kontrasignation af sin Statssekreterare, i statens namn utfärdat förbindelserna, så hade jag möjligen tvekas, huruvida det ej vore att alltför mycket blsttställa Konungens och Regeringens värdighet, att tvert neka betalningen; men, då nu icke någon enda, i konstitutionel ordning stadgad form är iakttagen för skuldförbindelsernas utfärdande, då transaktionen icke ens skett i stalens namn, då det till och med finnes anledning dertill, att de fleste af Konungens Rådgifvare varit i okunnighet om hela affären; då den blifvit förd genom Hans Maj:t Konungen, icke såsom Konung i Sverge, utan dels såsom Disponent af den, från svenska statsverkets förvaltning skiljda Barthelemy-fonden, dels såsom privatman: så kan jag icke finna något slags, icke ens den mest långväga, juridiska anledning, att på Rikets Ständer eller staten hvälfva denna skuld. Hr Ihre bar dessutom omnämnt, att det finnes enskilda löftesförbindelser af höga personer för största delen af skulden, och det är icke att förmoda, att kreditorerne åtnojt sig med dylika löftesförbindelser, om de icke funnit dem innefatta all den säkerhet, som erfordras; i öfrigt förmodar jag, att icke något enskildt handelshus försträcker lån åt någon stat, utan att först uuderrätta sig om de laga former, som, inom det land, hvarifrån skuldförskrifningen lemnas, fordras, för att förvandla lånet till ett statslån, och jag är således öfvertygad, att det varit i fullt medvetande deraf, att det icke var svenska Stalskassan, hvilken tillförbands ansvarigheten för betalningen, som långifvarne yrkat serskildte löftesförbindelser, hvilket säkerligen icke kommit i fråga, om det varit staten Sverge, som gjort lånet; ty så mycken kredit måtte väl Sverge ega, att den, utan enskild borgen och pantförskrifning, kan låna upp 50,000 Pund Sterling — en summa, som månget handelshus kan draga på en enda postdag. Den vigtigaste sidan af denna fråga är, efter min öfvertygelse, dock icke den financiella. Den politiska och moraliska är långt vigtigare. När det förhållande nu är upplyst, att svenska Regeringen under en tid af 47 å 20 år för Rikets Ständer fördolt denna skuld; när det förhållande jemväl är bekant, att skulden icke blott varit föranledd af vissa tillfälliga utgifter, utan att man hushållat så med kassan, att balansen årligen förökats tilldess att det stoppat helt och hållet och man nödgats vidtaga utomordeatliga åtgärder; när man af Friherre Stjernelds förklaring leder sig till den slutföljd, att bristen före 4836 varit betäckt och årligen tillvutit genom löpande krediter bos utländska handelshus — dyrheten af hvilken finans-operation med omsättningar, provisioner, courtage etc.. 2 Une