Aftonbladet – 12 mars 1841, sida 2

hn a Rn 0 OJ AE Sr BARER att tillgå till stadens försvar, och vakthållning under krigstid, åtminstone så länge icke alla beväringsklasserne utgått. Man skullo väl således kunna anse ett tillsättande af denna plats, under nuvarande förhållanden, stridande mot Borgerskapets önskan. Hvad Hr Sandels serskildt vidkommer, så har man, för att få honom tillsatt på den nämnde platsen, gått ifrån den inom Borgerskapet hittills alltid gällande och fastställde principen af vederbörligt val, och i det stället gått omkring från verkstad till verkstad, från bod till bod med en lista, för avt insinuera underskrifter hos hvar och en serskitdt. Och hvem känner icke, huru svårt det mången gång är att blifva qvitt personer, som anhålla om ens namn för ett eller annat ändamål — isynnerhet måste dewa varit fallet vid framställandet af denna, som det syntes helt oskyldiga begäran, då ingenting va: att anmärka met Hr Majoren Sandels person. — Detta oaktadt, fanns emellaa 20 å 30 af borgerskapets officerare, hvilka icke på något vilkor kunde förmås att lemna sine namn till detta ändamål, och någre, som icke af Hr S. intimare vänner och medhjelpare kunde förmås dertill, men som dock slutligen gåfvo efter för Hr Majoren sjelf och hans framställningar, hvarigenom man slutligen efter mycket arbete, motstånd och afvisningar lyckades få ihop de 58 underskrifterne under den oförgätliga petitionen, som gaf anledning, att Hr S. blef förordnad till befälhafvare för Stockholms Borgerskaps militar-korps. När nu det nådiga förordnandet erhållits och Borgerskapet blifvit sammankalladt på Rådhuset för au emottaga dess nye befälhafvare, höll man på att genast klippa af den gamla friheten genom påläggandet af ett reglemente. Då förhållandet med petitionen väekte starkt missnöje, så kan man väl föreställa sig, hvilken obehaglig känsla detta skulle uppväcka på menniskor, som ännu icke blifvit underkastade ett komplett förmynderskap. Det högljudda missnöjet var ock så starkt, att Hr Befälhafvaren troligen lika så litet sem den, hvilken tecknar dessa rader och äfven var åsyna vittne dertill, kan bestriga dess verklighet. — Efter många öfverläggningar blef slutligen det nya reglements-projektet uppläst, och, ehuru oskyldigt man än ville framställa detsamma, funnos dock isynnerhet trenne punkter, som naturligtvis på det högsta skulle väcka ovilja, nemligen, att när Stockholms bergare ville resa ur staden på längre eller kortare tid, skulle de sådant hos Befälhafvaren anmäla, hvilket i det hela vill säga detsamma, som att af honom begära lof dertill. Det andra, att val till befäl icke skulle ske såsom hittills, att nemliger den, som man ville hafva på en plats, dertill valdes, utan skulle trenne uppsättas på förslag — man finner lätt till hvilka intriger detta kunde gifvit anledning. Det tredje, att hvar och en, som framdeles åtog sig befäl, ovilkorligen skulle vara tvungen att underkasta sig årlig exercis, hvarigenom inom några år allt befäl vid Stockholms Borgerskaps Militär-korps ovilkorligen måste exercera. Man behöfver väl icke nämna att allt detta och mycket annat, som vid detta minnesvärda sammanträde förekom, väckte den största förvåning. Herr S:s projekt blef alldeles förkastadt. Hr S. lärer sedan vid justeringen låtit de nämnde punkterne utgå ur silt projekt, men vi fråga det: står icke dess goda mening alltid qvar? kan någon pästå att icke afsigten varit att pålägga borgerskapet detta reglemente, fastän händelserna tvungo att afstå derifrån; och hvem vet om det icke kan återkomma i framtiden? och hvad har följden varit af detta och mycket annat, som sedan blifvit uppdagadt? — Jo, att en obehaglig spänning och oenighet uppkommit inom en hittills fredlig samhällsklass, isynnerhet emellan Hr S:s intimare vänner och gynnare, hvilka tyckas gilla och arbeta för militärsystemets införande inom Borgerskapet, ech andra, hvilka icke allenast ogilla detta förfarande, utan äfven all rubbning, som kan afI klippa den frihet och de rättigheter, af hvilka de hittills varit i åtnjutande, äfvensom all onödig peniningeutgift. I Hvad gör Hr Befälhafvaren nu, efter allt det missnöje, som blifvit visadt öfver allt det föregående? — :Efter som det är för hans skull, som så mycket ebehag uppstått inom en hel samhällsklass, så hade många formodat, att han hellre skulle draga sig tillbaka, enär detta skulle varit det enda och enklaste sättet att återställa allt i sitt förra skick, och för hvilket Hr S. skulle förvärfvat sig rätt till erkänsla? I — Nej, han står qvar orubblig, oaktadt allt detta! Är det då rimligt, att efter allt hvad som både skrifvits och talats, förutsätta att det stora missnöje, som vi här omtala, icke existerar inom Borgerskapet? Nej; ty, fråga vi, kan man göra mera än vända sig med underdånig anhällan till H. M. Konungen om hans aflägsnande från befalet öfver Borgerskapet, hvilket blifvit gjordt utaf 437 af dess medlemmar? , Vi kunna sannerligen icke förstå, hvad godt en befålhafvare efter sådana omständigheter kan tro sig i stånd att uträtta, då för hans skull ett oupphörligt split och osämja troligen komma att fortfara. Vi äro öfvertygade, att dessa tänkesätt delas af ITerrar militärer i allmänhet, och att ingen af dem skulle vilja truga sig på en frivillig korps. — Hvad är också för närvarande det Vanliga samtalsämnet inom Borgerskapet, utom Riksdagsnyheterna? Jo, den frågan, om Hr S. äfven skall erhålla arfvede för sitt goda förhållande, hvarigenom all utväg till en uppriktig försoning Partierne emellan skulle, efter vår öfvertygelse, gå förlorad. Nyfikenheten är på det högsta spänd på hvad Hr Öfverståthållaren och Borgerskapets värdige representanter i detta fall komma att företaga. Skola dessa Herrar rikta en enskild på Borgerskapets bekostnad, nu, under en tid, då utom mycket annat, en utvidgad nattbevakning är så högt af behofvet påkallad, på det de inI brottsstölder och rån måtte så mycket möjligt är förekommas? Nej, svara vi tryggt, det skola de icke göra, oaktadt alla insinuationer, som kunna framställas. Imedlertid skola vi med uppmärksamhet följa denna sak, och utbedja oss, att Red. täcktes icke neka rum i sin tidning för hvad i detta ämne kan ytterligare behöfva offentligen afhandlas, heldst vi ledas, icke af några personliga motiver, utan endast af ömskam att, medan tid är, kunna undvika en onödig börda, som, en gång ånyo pålagd, säkert skulle blifva evärdelig. Borgatre,