Aftonbladet – 12 mars 1841, sida 1

sor vid Universitetet i Upsala, efter aflidne Professor Törnros, och Läraren uti Phbysiken vid Marieberg, Magister Adolf Ferdinand Svanberg till. Physices Professor efter afiidne Professor Rudberg. (D. A.) ere — Ett behagligt förebud till skeppsfartens måhända snara öppnande såg man i dag vid middagstiden, då en Roslagsskuta lemnade sin vinterhamn vid Blausuholmen härstädes och med en frisk kultje styrde ned åt strömmen. Långt lärer den dock ej hinna, innan den hindras af isbanden i skärgården. EN BLICK På DE SEX MILLIONERNES ANVÄNDANDE, ELLER DEN SÅ KALLADE EXTRA : TATSREGLERINGEN. Vi meddelade i sista Måndagens blad en detaljerad uppgift på summorne af de anslag, som StatsUtskottet tillstyrkt Rikets Ständer alt låta vid denna Riksdag utgå, utöfver hvad den egentliga Stalsregleringen eller statens ordinarie, så väl personella som materiella behof erfordra. Mången, som icke närmare följt med våra Riksdagars historia, torde ännu fråga, hvad en extra Statsreglering, egentligen belyder. Denna fråga är ock ganska naturig. Grundlagen känner nemligen icke någon sådan serskild benämning. Den har förutsatt, alt anslagen till alla behof för statsmachinens orubbade gång, för lönstater, försvarsverk, allmänna inrättningar och auläggningar, läroanstalter af alla slag, 0. s. v., borde sammanfattas under vissa serskildt bestämda hufvudtlitlar, hvilkas belopp Rikets Ständer vid hvarje Riksdag bestämma. Den har dervid ingalunda förbisett, att vissa tillfälliga bebof kunde uppstå utöfver de årliga eller mera bestämda staterna till försvars-, embetsoch läroverken, m. m., men den har ock iör sådant ändamål stadgat tvenne serskilda bufvudtitlar; den ena till allmänna och extra utgifter, och den andra till jordbrukets och näringarnes upphjelpande. Hvad Rikets Stvänder till dessa hulvudtitlar anslå måste, om de s. k. ordinarie statsinkomsterna icke räcka till för utgifternas betäckande, fyllas genom bevillningar; men å andra sidan synes man ock vid grundlagens stiftande hafva förutsatt, att hvad som icke uppå dessa utiar blifvit anslaget, borde stadna qvar uti folkets fickor. Det var, om vi ej mycket irra oss, först vid 4828—29 årens Riksdagar, som en extra stat gjordes, och orsakerna till dess uppkomst voro flerahanda. Det blef nemligen en naturlig följd, då landet kom att åtnjuta ett längre fortfarande fredslugn, att statsinkomsterna måste ökas, ty en stor del af dem berodde på skatter, hvilka ökades till sammanräknade beloppet, i samma mån som folkmängden tillvexte och landet hann mera uppodlas. Härtill kom genom den först vid 4823 års Riksdag vidtagna förändringen i tullsystemet en högst betydligt ökad tullinkomst och en vexande beskatining af den tilltagande bränvinsbränningen. När pu Rikets Ständer derjemte beräknade de öfriga skatternas debitering efter samma grunder som förut, måste nalurligtvis ett betydligt öfverskott börja hopa sig i statens räntekammare, och ett sådant blef älven redan tillgängligt för 4899 års Ständer. Man erinrar sig ännu den ilver, hvarmed Regeringen då bemödade sig att erhålla dispositionen öfver dessa tillgångar. Det var ock då som man hittade på detta sätt, hvilket sedan bibenållits, att inrätta sn extra riksstat på sidan om den ordinarie. Syftemålet med detta påhitt var förmodligen icke annat, åtminstone är det svårt all inse något, än att undvika att de stora summor, som då på en gång bortskänktes, skulle synas uti den egentliga utgifisbudgeten, emedan de som talade för de skattdragandes lindring, i sådan händelse sannolikt hade fått mera stöd för sitt yrkande, att heldre begagna besparingarna i statskassan till statsbristens betäckande, för att undvika upptagandet af en serskild bevillning. Början var imedlertid nu gjord, att lemna Regeringen fyra tll fem millioner cmellan hvarje Riksdag till disposition för en mängd serskilda ändamål; och man hade härigenom snart sagdt uppmuntrat icke blott styrelsen, utan äfven 0oräkneliga enskilda kommuner, korporationer eller individer, att för hvarje nytt sammanträde af folkets ombud framkomma med vidtutseende planer, grundade på anspråket om statens frikostighet och representanternas eftergifvenhet för ändamål, af hvilka de flesta annars troligen aldrig kommit att påtänkas; man hade med detsamma, och för så lång tid, som detta system kommer att följas, för alltid förebyggt hoppet om någon verksammare och mera genomgripsnde reform i beskattningen, som annars, med en sträng och besparande hushållning, sucecessivt hade kunnat vinnas och redan nu vwara bragt derhän, att alla personella afvifter, som mest trycka den arbetande och fattigare . klassen, varit afskaffade. Imedlertid visa sig följderna af detta system, vid denna Riksdag mer än någonsin, för ög0nen. Medan tabellkommissionens berättelser gifva vid handen, att antalet af de fattige eller utfattige i högst betydande mån tillvext midt under en i det hela betydligt och oafbrutet stigande produktion; medan det utgör ett af församlingarnes svåraste bekymmer, att från sina områden kunna utestänga sådana Rikets inbygcare. som af Ooförmåsa att hatala sina Ultskvider