Aftonbladet – 9 mars 1841, sida 2

Hvar och en som granskar detta närmare, skall tydligen finna att alltsammans utgår från vissa uppgifna fakta och prisjemförelser, hvarifrån insändaren ledt sig till vissa frågor och dubier, hvilkas konklusion visserligen är, att underslef med passhandlingar skulle anses begånget, men hvilkas syftning tydligen endast varit att tjena såsom bevis, alt bränvinssmuggling ej kan förekommas, och följaktligen att gifva styrka åt de åsigter, som författaren ville göra gällande i afseende på sjelfva bränvinslagstiftningen. Vi tillstå, att vi vid artikelns genomläsning före dess införande omöjligen kunde i den obestämda framställningen i den specielt uppgifna punkten se någon angifvelse, hvaraf tullförvaltarne i Skåne behöfde eller ens kunde anse sig påpekade. Man kan erhålla falska dokumenter på mångahanda sätt — förutsatt att den delen afgissningen vore grundad — utan att vända sig just till de personer, som äro i följd af sin tjenst mest intresserade att förekomma dylika olagligheter. Denna öfvertygelse kunna vi ännu ej frångå, emedan vi i annat fall visserligen sjelfve skulle ogillat räsonnemanget, då deremot nu just det obestämda deri gjorde, att möjligheten af. en mera direkt tydning passerade vår uppmärksamhet. Att en sådan kan göras, om man vill tyda allt till det värsta, är visserligen sannt; men så snart vi underrättades, att man tagit saken på den sig dan, gåfvo vi äfven genast rum åt en utförlireplik i M 47, hvari insändaren blifvit tillbörligen upplexad för det som kunde anses obetänkt i hans framställning. Deri förklaras ock en del af de utaf insändaren föreställda omöjligheter angående inlastningen m. m. på ett nöjaktigt sätt, och då jemte premiserna äfven den motsvarande delen af konklussionen måste vara undanröjd, hvarförutan den personliga kännedom vi hafva om de nuvarande inom orter. allmänt ansedde tullförvaltarne i Skåne synes oss ställa dem öfver en misstanka af sådan art, som man kunde vilja härleda från den insända artikeln, och hvilken i alla händelser, enligt hvad vi nyss anmärkt, sednast borde träffa dem, så synes all vidare rehabilitation verkligen vara öfverflödig i fråga om en skugga, den endast en nog långt drifven ömtålighet kan ifrån så allmänna uttryck vilja leda på vissa personer, äfvensom vi i alla händelser icke kunna finna, att ett åtal i dennaj sak kunde leda till någon påföljd. Vida ändamålsenligare än ett sådant åtal förekommer oss ock den utvög, som blifvit vidtagen medelst en artikel i Malmö Allehanda med dagens post. Der upplyses nemligen, i anledning af den oftanämnda artikeln, dels augående skepparen C. Christensen, som skall omnämnas i Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning för den 8 Mars, att någon sådan icke blifvit från Skåne förpassad, dels att en annan skeppare, Jönsson, icke skall haft förpassning på en enda kanna bränving men att åter en annan skeppare Christenson samt J. Johansson inlastat spannmål och bränvin för Malmö-handlande, hvarvid alla kärlen blifvit förseglade med Tullkummarens sigill, och slutligen, att bränvinspriset i Danmark nu är och ett helt år varit nära 30 proc. högre än i Skåne — en ganska oförmodad upplysning, som bäst bör vederlögga Insändarens förmodan.