Aftonbladet – 6 mars 1841, sida 3

M. Grip. Den sednares slägt tros härstamma af den i Konung Aibrechts tid mäktige Bo Jonson Grip. Men vigtigare för dottren var hennes börd på fädernet. Ett godt orgelverk kan väl icke byggas utan flägt af den anda, som deri skall höras. Utan tvifvel var det af fadren, som hon hade ärft sin fallenhet för musik och det harmoniska öra, hon röjer i sin versbyggnad. Men att hon blef hänförd icke af den heliga Cecilias, utan af den poetiska Sapphos genius, härrörde väl till en del af den tid och den omgifvelse, i hvilken hon uppföddes. En vårdad uppfostran, deis i föräldrarnes hus, dels hos hennes gummor, Öfverhofmästarinnan och Grefvinnan von Fersen, gaf en tidig utveckling åt hennes lyckliga fattningsgåfva. Hon lärde, hvad den tiden var ovanligt för fruntimmer, icke blott Fransyska, utan ock Tyska språket. Att på det sednare Gessners idyller serdeles intego heane, är lätt förklaradt; men att bland raängden af Fransyska skalder Madame du Bocege och den mindre bekanta Mademoiselle I Evesque isynnerhet fäste hennes uppI märksamhet, dertill terde väl deras kön hafva biI dragit. Icke blott genom vitter läsning blefvo de anlag, . bon af naturen fått till ett poetiskt lif, utbildade, utan ock genom det snillrika umgänget med Leopold, Thorild och Carl Nordforss. Aiven i Gjörwells bus, som af vitterhetsidkare mycket besöktes, hade hon Ttillfälle att deltaga i lärorika samtal. Till de egna försök, som hon efter band begynte våga, uppmuntrades hon af nyssnämnde snitlen. Leopold skref till henne (4788) det bekanta skaldeI brefvet ), som slöts med dessa rader: Men ni, som här i björnars land I hoppet mig så rikt begåfvar Med myrth och lager, band om band: Hvem ger mig då den myrth, pi lofvar, Om den ej räcks af eder hand? Men räcks den först på Lethens strand, Då fägnar den för sent mitt sinne. Må alla lagrar fritt slå inne, Men, vackra Sångmö — men jag svär: All myrthen måste skänkas här. Den cna för poetens minne, Den andra för hans hjerta är, Jag lagern efter tiden vinne, Jag myrthen lefyande begär. Äfven af Lidner erhöll hon under en koncert i Catharina kyrka följande impromptu, som är lika karakteristiskt genom öfverdrift, att ej säga öfverdåd, i känsla och uttryck, som genom snillets flygt! och versens harmoni. Hvarföre, tjusande flicka! — Han vredgas, den Evige — bäfva! Då invid Altarets fot Det Alltuppfyllande står, att ta våra suckar emot, Och dit med Voglers sång de hänryckte englarne sträfva ; — Hvarföre röfvar du våra blickar från himlen till dig? De känslor, mitt upphof mig gaf, dig, tjusande flicka jag skänker; Ack! man glömmer sin Gud, harmonien och sig; ; Endast din skönhet man ser, och blott på ditt snille man tänker. Tag detta offer af mig an! Du, som af Gracer följd, kan lagern trotsig bära, Jag blott ditt snille dyrka kan: En Thorild sjunga kan din ära. Begge poeternas verser vittna, att det icke blott var sångmön, utan gratien de besjöngo. Genom hennes giftermål (4790) med Sekreteraren och förste Hofrepetitören C. Widström försvann ur vår vittra verld det namn, hvarmed hon der hade: uppträdt. Men som Mamsell Malmstedt gerna ville bli glömd för Fru Lenngren, så torde ock Fru Widström ej saknat hvad Mamseil Forssberg vunnit, omj. icke berömmet af Leopold och Lidner. Arfven detta: tillbör ju benne ännu i hennes höga ålder. Fru Lenngrens regel: Vitterheten för vårt kön Bör höra blott till våra nipper, iakttogs äfven af Fru Widström, sedan hon fått en husmoders pligter att uppfy!la. Hon fästes vid des, ; l sa af ett ömmare band, den moderliga: huldhetens. Denna, om den ock i sjelfva ingifvelsens ögonblick! drog henne ifrån lyran till vaggan, gaf deck äfveni, åt hennes skaldekonst ännu skönare och verkligare E föremål, än de, som upplifvat hennes erotiska sån; ger. Den elegiska idyllen vid hennes sons död ärl, utan tvifvel en af de främsta prydnaderna i narva-l4 rande samling. Enka efter 22 års äktenskap (4842), kände honl; icke blott kärlekens sorg, som medför sin egen poetiska tröst, utan eck det prosaiska bekymret om bergning för sig och tre värnlösa döttrar. Den lilla pension, hon ifrån hofvet åtnjöt, der hon haft någon befattning hos Konung Carl XIII:s gemål, var dertill ganska otillräcklig. Men för den sorgfälliga ! vård, hon haft om deras uppfostran, belöntes bon; genom det tillträde, de två äldsta af hennes döttrar, ehuru ännu ganska unga, genast vid fadrens död vunno, såsom lärarinnor, i aktningsvärda hus; der äfven deras musikaliska talang gjorde dem välkomna. Hon begaf sig år 4844 till Westergötbland, för att i samma egenskap försörja sig och sin yngsta sjukliga dotter, hvilken tre år derefter afled. År 41830 flyttade hon till Mariestad, der hon, med biträde af sin yngre dotter, inrättade en pensionsanf stalt, som vann förtroende. Hon har der förvärfvat sig många ädla vänner, hvilkas aktning och tillgifvenhet förljufvade hennes älderdom. ! Vid Svenska Akademiens sanimankomst den 201? December sistlidet år hade hennes Samiade Vitterhetsförsök tillvunnit sig Akademiens uppmärksamhet. Från en lyra, till hvars första rörande ochj: intagande ljud Kellgren och Leopeld med nöje lyss-4 nat, hade toner åter blifvit hörda, återkallande en j hågkomst från den Gustavianska sångens dagar,. C Det var derföre, som Akademien öfyerlemnade till henne sin jetton i guld, jemte en skrifvelse, som utt tryckte Akademien3 tänkesätt. r om g ) Det saknas ibland Leopolds samlade skrifter; men är allmänt kändt, sedan det utkem i den samling af vitter-s betsstycken, som A. Knös besörjde. (Stockh. 4789. 8. p. H 49—56). Hvem mins icke dessa så ofta citerade verser, som föregå de ofvan anförda: 1 Mca vis är den, som endast traktar E Till nöjet af det tysta vett, t Som biott vill se, ej blifva sedt, Och med Horatius föraktar s Det lof , som kännarn icke gett; f Som nöjd att Rosenstein behaga, Att Oxenstjernas bifall nå, Och att af Phoebus Kellgren få Ett ord till tröst och ett till aga, V