Aftonbladet – 6 mars 1841, sida 3

I härsmakt. Det är dess soldater, som tillvunni (sig hvarje fots bredd land med sitt blod oc! sin svelt. Och likväl forskar man förgäfve ibland folket efter denna förundransvärda kri giska traktan och trängtan, denna omåttliga er öfringslust. Staten är helt och hållet inrättac på militärisk fot, och det stånd, som skapat och I grundlagt den, är det enda, som är ansedt och laktadt. Togan är föraktad, och endast den, son I bär krigsrustningen, får äfven i freden ärofull tjena staten. Endast på slagfältet och vid re vyerna kan man vinna de högsta civila ärestäl. lena, hvilkas olika grader endast mätas efter de militära embetenas rangfördelningar. Endast den, som bär svärd, anses såsom en fullständig statsborgare; alla bemödanden i studerkammaren eller på talarstolen, med pennan eller i kathedern, äro alldeles förgäfves använde på banan till ryska ärans tempel (endast diplomatien crbjuder några undantag härifrån); der är det blott de blanka uniformer, som raskt och skickligt uppklättra. Och, oaktadt allt detta, är det hos folket knappt ett spår till kärlek för krigiska bragder eller af medfödd aktning för den militära äran, hvarken hos de äkta ryssarne eller hos de, ryska spiran underkastade icke-ryska stammarne. I Tyskland sev man till och med den bleke skräddaren och den fredlige köpmannen lägga nål och penna å sido, för att bära geväret i sitt nationaleller kommunalgarde, i landtstormen eller borgarbeväringen, och sedan urgamla tider finnes der sådana anstalter, der borgaren och bonden vänja sig vid bruket af vapen. Hos Ryssarne deremot (om man ej vill tala om några kaukasiska folkstammars nationalbeväring och Tungusernas bågar och pilar, ade svarla, Och agröna garderna, af Libaus och Rigas köpmanssöner, som egentligen icke äro ryska inrättningar), finnes in!et ringaste spår af dylika, utaf folket sjelf instiftade militärinrättningar. I Frankrike finnes krigisk anda hos alla och enhvar, och hvarje hjerta känner sig lifvadt vid berättelserna om de fosterländska armöernas ärorika bragder. I Ryssland ser man ingenting dyhkt. Ingen borgare, ingen bonde tyckes taga del i härens segrar, och likväl går verket sin egen gång. Man synes ieke der känna någon törst efter ära eller krigslust eller kärlek till vapenbragder, och likväl fläta sönerne till dessa tröga fäder den ena lagerkransen efter den andra omkring sin panna. Ryssen hör med förskräckelse berättas om krigets blodiga händelser, hvarvid Fransmannen brinner af lust och deltagande; och likväl äro Ryssarnes segrar större, emedan varaktigare resultater sammanlänka sig med desamma. Perser, Araber, Turkar, Arnauter, Greker och andra folk på Illyriska halfön umgås dagligen med vapen. Köpmannen är beväpnad, handverkaren, ja, äfven herden och jordbrukaren. I Italien och Spanien nyttjas dolkar och andra vapen, med hvilka mången blodig gerning utföres. Hos Rysslands innevånare, hvilka alla hafva en märk-; värdig afsky för blodsutgjutelse, kan man ej finna något annat vapen än piskan, hvilken insmygt sig i snart sagdt alla lefnadsförhållanden! som ett vanligt handverktyg. Äfven HKosac-) kerna, de mest krigiska af alla ryska stammar, angripa heldre med piskan än med blankt vapen; herdarne i hela Ryssland äro blott beväpnade emot vargarne med sina stafvar, under det! alt i Södra Tyskland till och med vingårdsvaktaren har hillebard och bössa. Det ryska folket i allmänhet har, såsom sagdt är, en sådan djup inrotad afsky för blodsutgjutelse, alt nästan alla genast skrika och klaga, så snart någon i ettf slagsmål börjar att blöda ur näsan. ; Den Tyska ungdomen öfvar sina kroppar i tornering af alla slags gymnastiska konster. Fäktmästare finnas öfverallt, oeh de flesta föra der värjan och sabeln nästan lika så skickligt som pennan. Engländaren har boxningen, Spanioren dolkstriderna, Alpinnevånarne brottnin-! gen och sjelfva de tröga Turkarne Dscheridkastningen. ; Af någonting sådant finnes intet ett spår il Ryssland. Alla Ryssarnas lekar äro af den fredligaste art. Liksom Arkadiens herdar tänka de blott på sång, dans och musik. Ingen, som ej blir befalld att göra det, tager någonsin ett; vapen i hand för att dermed roa eller öfva sig. Det är som vore fröet till all krigslust uppryckt med roten ur detta fredliga folks sinnen. Alla andra Europeiska nationer synas blodtörstiga, hårda och grymma, emot Ryssarne. Orm Engelsmannen icke sjelf drager i strid eller boxas, hetsar han tuppar mot hvarandra och lifvar tillj och med stridslusten hos små vaktlar, 0. s. V. Spanioren åser med förtjusning tjurfäktningarne, och Tyskarne brukade åtminstone förr att hetsa! vargar och björnar. Ryssarne hafva och hade aldrig än något slags djurkamp, och sådsna passa alldeles icke med deras medlidsamma känslor.; De fordra deremot små dufvor, som de hålla heliga och besjunga i sina sånger. Vi roa Oss innerligen åt hundstrider, och ett par hetsade hundar kunna samla omkring sig en skock af glada åskådare. Men ej så i Ryssland; der söker nan stilla de uppretade; och hela nationen snart sagdt, är till öfverdrift älskare af sångfåglar, hvilka de underhålla i mängd, samt ofta af en än-4Å nu ädlare drift, upphandla för att lemna 1 Iviheten. Kortligsen. Ryssarne svnas endast vara att hand.