Aftonbladet – 6 mars 1841, sida 2

lare. Representationen är dessutom sin egen lagstiftare, och hvad hon sjelf förmått upptänka eller pröfva och gilla är icke mer för henne något nytt eller obekant. Detta gäller till en viss grad äfven om embetsverken, som alltid äga en röst i fråga om de förändringar, man med dem vill företaga. Annat är förhållandet med de förändringar, som omedelbarligen träffa massan af foiket och a FLUIILE JAN, FESV IA EL 2EILIUVA IVL UVI har skola tvinga den att röra sig inom nya örnen Vore massan omedelbarligen sin egen lagstiftare, skulle hon tvifvelsutan lämpa den nya formen efter sig sjelf, sitt behof och sin förmåga, och ingen fara vore då, att den ju blefve beqväm. Men hon emottager sina lagar af en superior, och frågan är om denne skall lämpa sig efter massan, eller förutsätta att massan genast är färdig att Jämpa sig efter honom. Det förra alternativet är allmänt antaget, och måste följas, ehuru det tål modifieras så vida, att all lagförändring äfven bör syfta till en förbättring hos dem, som skola följa lagen, så att den blir ett uttryck af den bättre delens tänkesätt, ej af den sämres. Vill man undersöka, huru långt man får gå i denna förutsättning, att massan äfven till en viss grad måste förändra sig och lämpa sig efter en ny lag, så finner man snart, alt detta till en stor del beror af lagens art. Någre lagar förutsätta nemligen blott en viss passivitet eller lydnad, som för det mesta beror af subjektets vilja, t. ex. brottmålsoch straff-lagarne, vid hvilkas förändrande man vanligen gått så långt, som lagstiftarens makt att skaffa sig gehör tillåtit — att dervid rättvisa och klokhet stundom fått sitta emellan, bestrides visst icke, och såsom exempel derpå kan anföras många länders tull-lagstiftning, genom hvilken man medelst en barbarisk missger ningsbalk tvingat landets barn att umbära det nödvändiga, att svälta och frysa, hellre än att begagna en i sig sjelf mycket loflig, men af lagstiftaren förbuden vara. Mindre hastiga öfvergångar tillåta de lagar, som reglera medhorgarnes civila förhållanden, emedan vid deras efterlefnad icke blott viljan, utan äfven förmågan, kunskapen och omdömet, tagas i anspråk. Skipandet af dessa lagar är likväl uppdraget åt myndigheter, som icke blott äga pröfva och jemka, utan äfven antagas besitta all dertill erforderlig förmåga, samt dessutom äro förpligtade att känna och sjelfmant iakttiaga de juridiska formerna, och således vid många tillfällen supplera det, som tilläfventyrs i lagkunskap brister hos massan. Men det gifves en art lagar, som än mer omedelbart än de förutnämnde röra massan, emedan densamma icke blott skall lyda, utan äfven handhafva dem: och dessa äro kommunal-lagarne. Dessa lagar eller författningar äro egentligen bolagsreglor, hvarefter en menighet eller kommun skall förvalta och sköta sina angelägenheter. Att man vid uppställandet af dessa bolagsreglor måste helt och hållet lämpa sig efter menighetens bildning och plägseder, är så klart, att man, långt ifrån att bestrida det, snarare måste falla i förundran öfver att, då menigheterna skola, som det heter, styra sig sjelfvan, man icke äfven åt dem öfverlemnat att sjelfva uppsätta reglorna för denna styrelse. Detta slags lagstiftning tillkom ock ursprungligen menigheterna, som ingalunda af statsregeringen undfått erfarenheten om sättet att handhafva kommunala bestyr. Imedlertid hafva omständigheterna nu så fogat, att statsregeringen skrifver reglementen för I äfven de minsta menigheters enskilda förvaltning. Det, som isynnerhet kan rättfärdiga detta, är att staten, genom sin fordna inblandning i menigheternas styrelse, hindrat denna att fritt utveckla sig, infört orättvisa i förhållandet inom kommunen och derigenom äfven i begreppen, samt så hoptrasslat statseller de offenttiga bestyren med kommunal-bestyren, att det nu kan anses nödvändigt, att cn medlare och rådgifvare uppträder, för att reda och rätta det intrasslade samt småningom återföra rätta begreppen från de genom yttre inverkan uppkomne förvillelser, till följe af hvilka den starke icke! finner billigt att eftergifva något af de orättvisa företräden man tillåtit honom utöfva emot den svagare. En sådan afsigt att reda och råda bör åtminstone ligga till grund för de, efter så mycket bearbetande från alla sidor, ändtligen definitift uppsatta och på Ståndens bord hvilande förslagen till nya reglementen för menighetsstyrelser, och detta bar gifvit oss anledning icke blott att, på sätt vi här frammanför gjort, fästa uppmärksamheten på nödvändigheten af varsamhet vid dylika författningars stadgande, utan äfven att undersöka i hvad mån detta vid de nya förslagen blifvit iakttaget.. Denna undersökning återstår, och vi börja den med förslaget om Sockenstämmor, såsom det vigtigaste och sjelfva grunden, hvarpå de öfriga, efter vår tanka, böra byggas. I J8 39 af detta blad, för den 47 Februari, äro Utskottens ifrågavarande förslag ordagrannt intagne. De vigtigaste punkterna i detta förslag äro de tre, som angå bestämmandet af de ärender, som tillhöra sockenstämma, samt bestämmandet af rösträtten och af sockenstämmas beskattningsrätt. Tafseende på den första punkten, eller bestämmandet af de ärender, som tillhöra sockenstämma, förefinna vi den skilnad emellan 4847 års författning och Utskottens förslag, att den färra (GG C) icka andact I allmZäAahat stadgar att