Aftonbladet – 6 mars 1841, sida 2

nerkantila bolag, icke alla deras angelägenheter unna reduceras till penningar, och intelligensen 10s bolagsmännen är icke precist proportionead efter hemmantalet eller efter abevillningen, nligt II Artikeln,. Antag för ex. att fråga uppstår om socknemännens intyg om personers rejd eller om deras vilkor eller handlingar, såsom vid fråga om belöningar, allmänna understöd . d.: kan väl i dessa frågor förmögenhet eller axering gifva der ene vitsord framför den andre? An vid val till sockneombud, för vård af ordning, eller sedlighet eller sundhet, och åt hvilka ett slags domare-, åklagareeller verkställande makt, enligt förslaget om sockennämnder, bör uppdragas: månne den högre taxerade är mer intresserad af, att dessa män besitta de nödvändiga egenskaperne af klokhet och oväld, än de lägre taxerade? Dettorde snarare förhålla sig tvertom, emedan den mindre taxerade, förutsatt att han tillika är den mindre förmögne, alltid bar mer att frukta från en koaition af de rikare, än tvertom. Skulle nu, för ut fortsätta exemplen, socknen, på sätt Utskottet föreslagit, tvingas att välja generella ombud, af hvilkas myndighet :umman af alla socknemännens rättigheter, i hänseende till icke blott förmögenheten, utan ock religion, sedlighet, sundbet, undervisning, husfrid och säkerhet till lX och lemmar, i större eller mindre mån gjordes beroende: kan man väl då sägas, att hvars och ens intresse för dessa personers goda egenskaper precist beror af förmögenheten, så alt den, som skattar 20 Rdr, måste ega jemt dubbelt så stort intresse för religion, sedlighet etc. ete., som den, hvilken blott skattar 40 Rdr, samt slutligen att den, som blifvit till intet taxerad, platt intet frågar efter nämnde rättigheter? Hade icke Utskotten snarare bordt besinna först, att om de förmögnare i en kommun betala mer, så taga de ock ett deremot svarande större rum i alla samhällets förmåner, och föranleda så mycket större kostnader för beqvämligheter och njutningar, dem den fattigare gerna ville umbära, så att man derom gerna kan säga cbetalt, som qvitteras; för det andra, att den mindre förmögna klassen, som verkställer samhällets arbete, äfven lemnar sina rundeliga cbidrag,, om än dessa icke antaga formen af bankosedlar förr, än i den rikes kassakista. En mängd inkonseqvenser uppkomma från denna Utskottens grundsats, icke blott deruti, att personer kunna komma att rösta öfver ärender, med hvilka de ingen befattning äga, utan ock deruti, att i stället för den åsyftade förmånen att alla, som äga del i ett ärende, må kunna något inverka på beslutet derom, den ganska betänkliga effekten beredes, att en, två eller tre personer besluta för hela socknen. Det kan till oeh med inträffa, att en person, som i socknen eger blott ett torp eller landtställe, men erlägger en hög bevillning för rörelse, den han drifver annorstädes, kommer att öfverrösta mer än socknens halfva folkmängd. Om han t. ex. är taxerad till 4,000 Rdrs bevillning, så röstar han lika med alla åboer tillsammantagna på 25 hela hemman, hvilka kunna uppgå till 1,000 personer och deröfver. När nu härtill kommer, att Utskotten icke gjort någon förändring i de nu gällande sockenstämmooch andra författningars stadgande om rösträtt vid prestval, ete. etc. för hvilka serskilda bestämmelser finnas, hvari består då det nya Utskottet tör sin del uppfunnit? I det uttryckliga stadgandet af en ny grundsats i stället för den bittills erkända, fast icke uttryckta. Och denna nya grundsats strider mot allt hvad i vår lagstiftning och våra plägseder hittills fått namn och värdighet al grundsats, neml. mot den sanningen, att hvar och en må ega talan endast iden sak, som angår honom, och afgöranderätt, endast efter den del han i saken äger. Den ställer tillika alla öfriga menskliga förmögenheter under förvärfningsförmågan, eller under slumpen, så att ingen må anses rättskaffens, eller kunnig och duglig, utan i den mån han ärft eller förvärft stor egendom. Detta, om det antages, skall efterhand förvrida allmogens rättskänsla, och sålunda verka mot afsigten, hvilken vi förutsatt vara att rätta hvad i detta hänseende de gamla författningarne förvridit. En olägenhet af samma art, som ofvan redan blifvit nämnd, åtföljer äfven antagandet af den ifrågavarande förvända grundsatsen; den tillåter ej någon successiv förändring af de i speciella fall stadgade oriktiga grunderna för rösternas beräkning vid sockenstämma. En sådan förändring måste naturligtvis ske på det sättet, att de, soma hafva del i ett ärende, äfven deri efterhand erhålla en proportionerad beslutanderätt; men då denna del och proportion icke i och för sig sjelfva bero af taxeringen eller tillskottet i penningar, så gifves ingen giltig regel, hvarefter förändringen småningom kan verkställas; ty med Utskottens rösträttsgrundsats kommer man aldrig längre än till den regeln, att man röstar efter som man betalar, såvida man ej vill helt och bållet upphäfva den. Den tredje punkten, öfver hvilken kommunerna kunnat behöfva den allmänna lagstiftningens upplysande råd, är den som angår kommunens beskattning. Förslaget säger blott, att sockenstämma väger att besluta om de för hvarje ändamål erforderliga afgifterp. Den nu gällande sockenstämmo författningen har deremot icke alls medgifvit sockenstämma en sådan rätt, om icke för de fall. som redan äro i författmingar