Aftonbladet – 6 mars 1841, sida 2

skoltens lIörslag (1V 9) blott meddelar en allman och just icke mycket tydlig beskrifning af målen, men förbigår den speciella. Utskotten uppgifva i sitt första betänkande, M 4, att denna förändring blifvit vidtagen, på det stadgandet dess bättre skulle innefatta allt, som till socken: stämma hör. För detta ärdamål anse vi likväl l n. v. författningens sätt, att generellt uttrycka saken, lämpligare än förslagets, och måste :sål mycket mer beklaga, att specifikationen blifvit utesluten. För det första tillhör specifikationen af ärender virt svenska lagspråk, och om detta är lämpligt i allmänna lagen, måste det vara ännu nödvändigare i en lag, som af sjelfva allmogen skall handhafvas. När målen stå uppräknade, kan intet tvifvel om deras förande till sockenstämma ega rum, hvaremot det nya förslaget beständigt måste föranleda den preliminärfrågan: hör detta ärende till sockenstämma eller ej? Detta blir således en anledning till enskilda tvister, och öppnar ett vidt fält för misstag och chikaner. För det andra befinnas åtskilliga ärender tillhöra sockenstämma, som icke äro af en så allmännelig natur, att de kunna innefattas under förslagets generella bestämmelse, t. ex. egranskning af erlagd betalning för kronoskjutsers m. m. d., som blott rör vissa personer, men ändock bör offentligen afhandlas; dessa skulle kädanefter kunna undandragas offentligheten, och detta är väl icke Utskottens mening. Slutligen, och detta synes oss framför allt vigtigt, är er specifikation af ärenderna icke blott en kontroll på lagstiftaren, som tvingar honom att taga fullständig kännedom af ämnet och icke bestämma något på måfå, utan ock den enda utvägen, att efterkand öfverföra ärender från en auktoritet till en annan. Det har ju nu en gång blifvit på fullt allvar uppgifvet, att ckommunerna skola öfvertaga en del af regeringsbestyrens, eller, efter vår föreställning, öfvertaga sina egna, af staten hittills reglerade angelägenheters vård, och då detta öfvertagande icke låter verkställa sig på en gång, finnes ingen annan utväg, än att efterhand specificera det eller de ärender, som från offentliga auktoriteterna öfvergå till sockenstämman, eller möjligen omvändt. Den i 4847 års författning intagna förtekning hade således nu bordt ökas och icke minskas, så vida eljest lagstiftaren sjelf haft reda på något ärende, som nu kunnat och bordt öfverflyttas; i motsatt fall bade det väl varit säkrast, att lemna förtekningen oförändrad. Grunden för talan och rösträtt å sockenstämma var derefter ett ämne, öfver hvilket kommunerna behöft en tydlig utredning och goda råd. Utskotten hafva ansett denna grund förj närvarande oriktig eller tilläfventyrs obestämd, och derföre uppgifvit en annan. Denna är, att man eger röst å sockenstämma, i den proportion man. taxeras till bidrag för socknens gemensamma behof. Något godtyckligt och obe-! stämdt röjer sig genast i denna nya grund; ty icke bör någon vinna eller förlora sin rättighet derföre, alt man behagar taxera celler icke taxera honom, eller derföre, alt man taxerar honom högre celler lägre. Men äfven, under förutsättning, alt taxeringen sker med all rältvisa, och att således icke taxeringsmännens godtycke, utan sjelfva bidrageu eller skatten blifver grun-; den till rösträtt, månne denna ändock är den rätta? Den nu gällande författningen utsätter (S 7) i allmänhet, att röst vid sockenstämma I beräknas som röst vid prestval, och man måste I medgifva, att detta ej är serdeles rättvist. Men! hvarföre är det då orättvist? Utan tvifvel der-före, att det lämpar hvad som blifvit temligen. ! godtyckligt stadgadt om ett enda ärende till alla. Detta har ock 4817 års lagstiftare sjelf funnit och derföre längre ned stadgat: Kangår frågan, endast vissa hemmans eller lägenheters rätt och I skyldigheter, må blott de, som för desamma ega rösträtt, i omröstningen deltaga. Det motsvarande stadgandet i nya förslaget lyder så: I deärender, som angå hemman eller andra fastigheter och utgifter eller besvär, som efter hemmantal eller fastighetsmedel utgå, röste j endast fastighetsegarne, med röstberäkning efter hvarderas fastighetsandel., Vid jemförelsen mellan dessa stadganden visar sig genast, att nuva-: rande författningen velat gifva rösträtt endast åt dem, som i ärendet del ega, hvaremot för-: slaget tillägger alla fastighetsegare rösträtt, utan: afseende derpå, att frågan endast rör vissa af! dem, så alt t. ex. innehafvarne af de hemman, som icke i prestgårdsbyggnad deltaga, likväl ega deltaga i beslutet om sådan byggnad, en tillåtelse, i detta speciella fall, så mycket vådligare, som det är kändt och af författningarne observeradt, att många socknars hemmantal, när de; till prestgårdsbyggnad ej förbundne hemman af-: räknas, är så ringa, att det knappt förmår underhålla prestgårdshusen, än mindre gå in på alla de nybyggnader, pastor, i förening med possessionaterne, kunde önska, Det är möjligt, jatt detta förhållande undfallit Utskotten, men orältvisan stadnar icke dervid. Utskotten hafva nämligen betraktat alla ärender såsom blott merkantila och menigheterna följaktigen såsom handelseller fabriksbolag, i hvilka hvar och en vanligen eger beslutande rätt, i mån af insatta penningar — vanligen, säga vi, ty det är bekant, icke blott att besagde grund för rösträtten gjort betydlig skada i dessa bolag, utan ock att man, i synnerhet i sednare tider, på mångfaldigt sätt modifierat den, samt att den i Vanliga handale mtr fotot ohalae sällan tillim