Aftonbladet – 5 mars 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. : (Insändt.) HUNDEN FIDELE PÅ MARIA KYRKOGÅRD. Vi mena, vi tänka, vi sucka, vi tala.n VITALIS. Fidele, den på sin herres och väns graf sedan 45 år sörjande hunden sysselsätter i detta ögonblick hufvudstaden och snart hela landet. Alla häpna, undra; alla beundra det ädla djuret; alla röras af eller förödmjukas och rodna inför dess talande melankoliska blickar, vid dess djupa, innerliga suckar; men ej alla torde förstå att för sig förklara orsaken till de känslor, som erfaras vid betraktandet af denna rörande tafla, och än färre hvad som föregått och föregår i det älskvärda djurets inre. Det kan dock väl löna mödan att ett ögonblick egna en allvarlig eftertanka åt ett så sällsamt fenomen. Må efterföljande tjena som en inledning dertill. Vi beundra hos Fidele dess upphöjda dygd, en trohet in i döden, ja! långt efter döden, emedan vi inom oss måste erkänna, att vår cgen dygd ej vore mäktig ett dylikt prof; vi röras till tårar öfver en kärlek, som uppoffrar ett helt lifs fröjder åt en väns minne, emedan en sådan försakelse bland menniskor är sällspord. Hundens dygd är ock i sig sjelf så ren, att den måste djupt röra hvarje ädelt sinne och väcka dess deltagande; och så storartad, att den miste aftvinga, äfven den råaste menniska, ej blott en stum förvåning, men ock aktning för dygden och medlidande för den olycklige, som åt den uppoffrat allt. I sig sjelft psychologiskt märkvärdigt, blifver detta fenomen det ännu mer genom de kontrasterande psyehologiska fenomener, som det kallat i dagen. Ty ej nog att mängden, dels med, dels utan tanka, beundrar, applåderar och fäller tårar — de finnas ock, som se något löjligt häruti, och kunna gyckla deröfver, — ja! de finnas, som hafva hjerta att rycka hunden från sin kära graf, stänga honom inne, och söka förskaffa sig vinning af hans dygd, som de ej förr förstått hafva något värde, än han blifvit föremål för allmänhetens nyfkenhet. En paralell mellan denne hund och desse menniskor utfaller föga hedrande för de sistnämnde. Det finnes ock vise män, som vilja fråndöma djuren en själ. Hvad säga de om detta och dylika fall? De säga: det är blott och bart instinkt. Vi mena, detta oaktadt, att djuren också hafva högre själsförmögenheter än instinkten, änskönt i mindre grader utvecklade än hos menniskan. Hafva icke djuren affekter och passioner så väl som menniskan? Se vi icke, åtminstone hos de högre klasserna, något analogt med förstånd och vilja, ja! till och med ett slags moralisk karakter? Djurlifvet är tydligen en öfvergång, en förberedelse till menniskans högre, fria, förnuftiga lif; liksom minerallifvet en förelöpare till växtlifvet och detta till djurlifvet. — Den kloka hunden älskar sin herre, ej blott derföre att han gifver honom föda, men ock emedan han har känsla för hams välvilja, och han lyder honom ej blott för agans skull, utan emedan han älskar honom, och emedan han i någon mån har förmåga af begrepp och omdöme (t. ex. då han med sitt lif försvarar honom anförtrodt gods). — Om man derföre är berättigad antaga, att djuret har en själ och sitt lilla förstånd, så måste ock antagas, att det kan genom sjukdom och olyckshändelser förlora det, eller rubbas till sina sinnen. Erfarenhoten lärer också, att djuret så väl som