Aftonbladet – 5 mars 1841, sida 1

tagas endast I tlorsinamnde Kontor ull z sk. banko raden. RIESDAGEN. BONDESTANDETS DISKUSSION OM KABINETTSKASSANS BRIST. (Forts. från gårdagsbl.) Anders Jonsson i Tuna, Östergöthlands län. Han ville ej belasta protokollet med ett vidiyfugt anförande, men kunde dock icke stiliatigande låta frågan passera elier underlåta att uttrycka sin törundran öfver det sätt, på hvilket Styrelsen behandlat denna sak. Intet uppdagar så mycket den fullkomliga brist på förtroende till folket och dess ombud, som hos Regeringen ägt rum snart i 20 år. Mine Bröder! hvad förtroende kunna vi då hafva för henne? eller finnes icke alltid ett missförhallande i detta fall? Vi omfatta den med öppenhet och aktning, som öppet och aktningsfullt beinöler oss; ett motsatt bemötande inger motsatta känslor. För min enskilda del och med den visshet jag äger, att den ifrågavarande skulden under intet vilkor kan vara betalningsgill, äger Jag för mig tillräckliga skäl att omedelbart afslå en sådan betaining. Men våra kommittenter hafva det anspråk, att deras ombud skola göra allt hvad uppå dem ankommer, för att bringa fullt ljus i saken; de skola veta hvad de böra tänka på grund af facta, och icke blott af lösa rykten. Af denna anledning och då jag finner, att StatsUtskottets tillstyrkande både är oriktigt motiveradt och tvetydigt; alltså förenar jag mig med dem, som yrka återremiss af betänkandet, på det vi må blifva i tillfälle att i ett fullständigt utveckladt svar för vår Regering yppa de bekymmer och de obehagliga intryck, denna sak väckt hvs nationen. Hans Persson fr. Gefleborgs lån: Om tilläfventyrs, hvad jag för min del ingalunda påstår, Regeringen hittills, enligt dess eget förmenande, ej varit rätt förstådd af nationen, så kan sådant nu mera svårligen låta säga sig efter den ytterligare bekantskap med denna Regering, som man fär göra genom bär för handen varande ärende. Ett tydligare och mera talande kännemsrke på vår Styrelse står ej att erhålla. Det måste ovilkorligen skingra och förströ äfven den sista skymten af ovisshet, derest en dylik fusnits, samt göra synkretsen klar och ljus. Också är den utomordentliga betydelsen af närvarande fråga redan tillfyllest bevittnad, ej mindre genom Styrelsens egna vid så många olika tillfällen under Riksmötets lopp och på alla upptänkliga vis använda bemödanden,;,: att i densamma vinna gehör åt sina önskningar, än genom den ytterst spända uppmärksamhet, som ,hationen deråt egnar. Att under sådana omständigheter folkets ombud: om någonsin böra vara på sin vakt och omsorgsfullt tillse, att de icke förspilla dess rätt och bästa, är på detta rum en öfverflödig erinran. ol hufvudsaken, eller hvad beträffar Regeringens framställning, att Rikets Stinder måste ikläda sig ansvarigheten för de för Kabinetts-kassane räkning upptagna lår, lärer ingen af oss ett enda ögonblick tveka, att meddet mest bestämda nej tillbakavisa denna begäran. Det förhållandet, att vid lånens ingående grundlagen blifvit öfverträdd, utgör ett tillräckligt skäl härför. Ett ytterligare är dock, att de oerhörda summor, som man på detta sätt förskaffat sig, icke i någon mån tillgodokommit Riket, ty för. gälfves skall man bjuda till att öfvertyga oss, det de utgifrer, hvilka blifvit bestridda med ifrågavarande medel, varit för landets fromma använda. AM inblanda sig i främmande furstars giftermåls-affårer; att skicka serskilda sändebud till Ryska kejsare-staten, för att deltaga i dennas jubel öfver minnen, som såra hvarje Svenskt bröst; att erfara synen af yppiga gästabud och tiilställningar i ett visst minister-hotel i värt eget fattiga land; att bekosta vissa höga embetsmän lysande färder till utländska orter och derunder gifva främlingarne skådespelet af en segling till lands, hvilken, såsom naturligt var, slutade med att tillskynda oss en ytterligare uppoffring af hundratusentals Riksdaler; att slutligen hugnas med åskådandet af prunkande grafvårdar öfver dem, som haft sin hand med i det grundlagsbrott, hvarom här är fråga: — allt sådant kan ej gerna sägas hafva medfört någon nytta åt Riket och dess inbyggare. Jag är alltså förvissad, alt detta Stånd, utan ringaste villrådighet, afslår Regeringens proposition, och det desto hellre, som, derest Ständerna åtoge sig den nu äskade betalningsskyldigheten, de måhända snart igen kunde få mottaga lika beskaffade anspråk, för hvilkas godkännande man då tvifvelsutan komme att äberopa det förut tagna steget. Angående deremot behandtingen af StatsUiskottets betänkande, här jag hört meningarne varit delade emellan äterremiss och bifall nu genast, utan en sädan. Jag biträder denna sednare mening och tager mig fribetea uppmana mine Bröder att öfverväga, om icke en dylik åtgärd är den lämpligaste. Det synes nemligen mig vara ganska osäkert, huruvida den med en återremiss afsedda närmare utredningen kan vinnas, och i allt fall, hvad makt ligger väl derpå, att få veta med och genom hvilaa, eller pä hvad sätt låneafhandlingarne blifvit bedrifna? Dessutom befarar jag att, om de ifrågasatta bestämdare upplysningarne erhållas, man derefter skyndar att just åberopa detta såsom ett förbindande vilkor för Ständerna att lyssna till Regeringens förslag. Jag vill ej härtill lägga fruktan för ombyte inom Utskottet af den opinion i hbufvudsaken, som det nu uttalat, men det kan likvisst icke skada, att äfven i detta bänseende vara ytterst omtänksam. I betraktande häraf kan jag säledes icke frångå öfvertygelsen, att vi handla mest i öfverensstämmelse med klokhet och försigtighet, om vi redan vid detta tillfälle, under förklarande af vår harm och förtrytelse öfver den ifrågavarande skuldsättningen, gilla och bifalla StatsUtskottets tillstyrkande, att Rikets Stånder ieke måtte i och för detta ändamål anvisa några medel. STOCKHOLM dea 5 Mars. De på förmiddagen ankomna utländska poster medförde tidningar från Konstantinopel af d. 5, i från London af d. 49, från Paris af d. 24, samt från Hamhure af d. 96 Februari