Aftonbladet – 4 mars 1841, sida 3

I kor, än att Landshöfd. emb. sjelft är följaktligt oc hvarom vi skola förständigas tiden och stunden. V afvakta blott när desse herrar behaga utsätsa den samma.n MS rn nn (Insändt.) MHemorandum vid frågan om preostbrist. Under det mycket talats och mycket skrifvit om de ändamålsenligaste medlen för prestbildningei i vårt land, har icke sällan, åtminstone från viss stiftsstyrelser, en klagan öfver prestbrist försport och spörjes ännu. Med hvad rätt lemne vi derhän då vi samtidigt höra en högljuddare klagan iron Presterskapet sjelft och i alla stift öfver trängse vid ansökningar till äfven de minsta presterliga be fattningar. Detta lär, enligt hvad Ins. har sig be kant, i synnerhet vara fallet i erkestiftet: och val detta skälet, hvarföre för några semestrer sedan strängare åtgärder vidtogos vid bestämmandet al rätt till ordination för dem, som dertill examinerades. Utvägen ansågs menlig för en och annan mindre kunskapad, hvilken det kunde hända den oturen, att aldrig vinna inträde i predikoembetet Så lära ock väl fåderne sjelfve anse den och Synas derföre stundom benägna till amedlidsamhet — vi klandra detta naturligtvis ingalunda, utom i det fall, att mediidsamheten blifver för långt utsträckt och dermed menlig för det allmänna. Sista terminen blefvo 7 å 8 prestexaminerade i Upsala Konsistorium, utan att en enda läglig plats var ledig i stiftet. Följaktligen borde de examinerade ej vinna ordination, och de 2:e, som verkligen vunno den, hade för ändamålet måst skaffa sig andra utvägar, som pläga tagas — i nödfall. Men äfven de öfriga voro betänkte på dylika, utom ex, som, i anseende till sina bättre videtur framför de andre, hindrade dessas prestvigning tillsvidare. De hade vetat att på förhand förskaffa sig kallelsebref af kyrkoherdar, som, märk väl! i annat fall ej behöfde predikobiträde och nu verkligen hjelpa sig det förutan, enär de ej fingo den af dem anmodade. Det skedde nu synbarligen för att hjelpa den nödställde ynglingen, kanske tillika i väntan, att ett verklist behof på annat ställe snart torde yppa sig. Det blefve dock alltmera svårt alt antaga, ju oftare den agoda utvägen blifver begagnad. Antag derföre, att den kyrkoherde, som, utan annan orsak, än den förmenta välviljans, kallat sig biträde, lagger sina ögon straxt derefter tillsammans: en ny pastor inträder i hans ställe, som ej behöfver den af företrädaren tillkallade adjunkten — och denne är då i den kinkiga belägenhet, att hans biträde ej påkallas af någon. Eller kunde så hända, att detta blifver en äldre adjunkts lott, sedan yngre, på sätt som sagdt är, kallats att intaga äfven den yttersta platsen. Han vore då utan tjenst och med detsamma utan tjenstårsberäkning, detta Eris-äpple bland prestmännen. Det vore dock ej väl beräknadt af ett Konsistorii amedlidsamhet, då det låter så beskaffade kallelsebref, som de nämnda, gälla. Lägg härtill det genom missbruket jemt växande antalet af huspredikanter, som snart sagdt är legio, och ej tillkännagifva sig oftare, än vid alediga tillfällen: lägg härtill än vidare den stora massan af skol-prester och af än flera namn, och jag vet icke hvarifrån i all verlden denna klagan öfver prestbrist, eller med andra ord: jag undrar ej det ringaste öfver klagan öfver trängsel, om man ock alltid måste förundra sig öfver än värre klagomål — sådana, som gälla mutor, ränkor 0. s. v. Det vore, till följe af allt detta, ingen obarmhertighet, om Konsistorium läte underhaltiga prestämnen mogna, genom uppskjutande af den akt, som, ty värr, alltför ofta för alltid afbryter allvarsamma studier och blifver en öfvergångspunkt till ett makligt och sysslolöst lif, då prestens lif, betraktadt ur sin rätta synpunkt, knappast synes medgifva tankan på alediga stunder,. Insändaren vill det synas, som skulle obehagligheten, som bruket af enskildta kallelsebref medför, bäst förekommas, om Konsistorium (i likhet med hvad som sker i somliga stift) antoge som lag, att, utan afseende på enskildas önskningar, sjelf kalla till stiftets tjenst (?). Anmärkningsvärda äro de ord, Hr Professor Knös yttrar i sista häftet af Ecklesiastiktidskriften, rörande den dubbla tjenstårsberäkningen, hvilken han anser såsom ett väsendtligt hinder för prest5ildningen och brådstörtande mångens inträde i embetet. Nödvändigt blifver dock i intet fall detta sednare, och troligen skulle ingen i sjelfva verket förlora, som, på bekostnad af ett eller annat tjensteär, vunne ett eller annat år i själsutbildning och kunskapliga framsteg. Dertill skulle Kounsisterium betydligt kunna verka genom att ej eftergifva i de bestämda fordringar. Visst skulle det för mången, med ringare anlag, fördröja framgången och befordra skuldsättniug, i fall han derjemte är obemedlad; men blifver blott den första svårigheten öfvervunnen, så skall så småningom äfven den fördel vinnas, att allt färre utan anlag, för att vinna ett brödstycke,, vända sig åt det håll, som fordrar bäde anlag, böjelse och många andra egenskaper. fe