Deionat sin bBunstung med presenten at ett lult hus, som första representationen afett nytt större stycke vanligen bör kunna påräkna. Kastar man en blick på personalen, så finner man der en lika klok hushållning, hvar-; jaf några drag torde göra tillfyllest. I den Kongl. I skrifvelsen säges, alt Konungen till Hofsångare och Hofsångerskor årligen utbetalar omkring 12300 Rdr. 8Se här huru några af dessa tillkommit. En Hofsångerska, Fru Bervald, har aldrig I varit anställd vid theatern, utan der endast sjungit på sin mans konserter. Hofsångaren Berg sjunger icke en gång på sina egna recetter, hvarvid theaterns personal tjenstgör åt honom. Ar 4818 hade Mamsell Weselius d. ä. råkat ådraga sig kapellmästarens ogunst, hvilken ville straffa henne genom hennes skiljande från theatern. :Hon var då 36 år gammal, på höjden af sitt konstnärsskap, i röstens och hälsans fulla styrka, (och genom hennes bortgång skulle en lucka :uppkomma i mer än hälften af den lyriska scejnens repertoir. På sådant gjordes likväl iutet tafseende, lika litet som på theaterns finanser. Man måste bevilja den förafskedade sångerskan full pension 823 Rår, och som intet ledigt pen;sionsrum fanns, måste theaterkassan öfvertaga denna utgift, samt med detsamma öka de båda I sujetters lönevilkor, hvilka öfvertogo den afI gångnas repertoir, till lika belopp med hvad hon åtnjutit. Härigenom blef hennes pension en jalldeles ny utgift, för hvilken ingen ersättning fanns, om man ej som en sådan vill räkna, att theatern miste sin förnämsta operaröst inom fruntimmerspersonalen. Derjemte förmådde man H. M. Konungen att utnämna Mamsell W. till I Hofsångerska, med 400 Rdrs lön, d. v. s. med jandra ord, att när hon ansågs oduglig att sjunga på theatern, var hon god nog att sjunga på ihofvet. — Ar 41828 utfördes den bekanta stlatskuppen med theatern, då ett nytt reglemente af Hr Grefve Puke uppsattes, så väl beräknadt, att de flesta suietterna ej ville gå in derpå. I Några öfvertalades likväl att göra det, och bland I dessa voro Fru Sevelin och Mamsell Widerberg, I hvilka som belöning derför utnämndes till hofj sångerskor. Med den engagerade delen af perisonalen var det likväl omöjligt, att hålla theatern i gång. Riksdagen nalkades och man måIste, till hvad pris som helst, åter engagera de motsträfviga. För detta ändamål var det nödvändigt, ej allenast alt förändra reglementet i enlighet med deras önskningar, utan äfven att förhöja åtskilligas vilkor. Aflöningsstaten ökades sålunda med 6 eller 7060 Rdr. För närvarande har theatern en sångerska, som dess stat aflönar och tvänne sångare, dem hon penIsionerar med förbindelse att tjenstgöra då de I påkallas. Den ena af dessa sednare har en enda gång varit anlitad, den andra aldrig, och sångerskan begagnad i två eller tre obetydliga roler. Om vi ej misstaga oss, utgör dessas aflöning likväl tillsammsns 2700 Rdr, för hvilka theatern ej vet bereda sig någon valuta. Theaterns sångmästare, som i snart 40 år dervid varit anställd med en lön af 2600 Rdr Bko och under de sednare tiderna en årlig recewt, hvartill han eger anspråk att becära en ny, stor sångpjes, har på denna tid ej bildat en enda mansröst. Theatern har således åt den tenor, hon utan honom förmått skaffa sig, måst vid dess första engagement bevilja de högsta aflöningsvilkoren, något dittills cerhördt, oeh som endast under sådana omständigheter varit möjligt. Dessa exempel kunde förökas med mångfaldiga dylika, men det anförda torde vara nog att visa, det theaterns financiella brist härrör från dess förvaltningssystem. Agzger hon verkligen något förnuflsenligt anspråk att begära, det staten skall godtgöra hennes styrelses saknad af urskiljning och förutseende? En sådan saknad röjer sig dessutom i sjelfva de förhöjda intredespriserna. Ehuru receiten för ett fullt hus, såsom vi förut nämnt, är mer än 50 procent högre än för 20 år sedan, har likväl hela inkomstbeloppet endast ökats med 42 eler 44 procent, ehuru det är sannolikt, att med den ökade skådespelslystnaden och begäret efter förströelser hos publiken, ett omvändt förhållande skulle ägt rum i fall priserna bibehållits vid sitt ferdna belopp. Theaterns estetiska ställning kunde gifva anledning till en vidlyftig afhandling, men från hvilken vi här dispensera oss, förbehållande den måhända åt ett annat kapitel, och stannande endast vid dess financiella sida. Det återstår då att kasta en blick på sjelfva den nuvarande frågan: det förlorade statsanslaget, som den Kongl. : Skrifvelsen återfordrar. Hvarföre bortgick det? Emedan Adeln och PresteStåndet ej ville antaga SiatsUtskottets förslag, att vid anslagets fortj arande skulle fästas vilkoret af monopoliets upphörande och frihet för enskildta theatrars anläggning i Stockholm, samt BorgareStåndet ej! accedera till de båda Ståndens beslut. Det berodde således egenteligen på BorgareStåndets de-! cision. Nu ligga, sedan flera månader, hos re-. geringen tvänne ansökningar om rättighet att ij hufvudstaden stifta en theater. Hade dessa bifallits, skulle det kanske varit en möjlighet att BorgareStåndet, när ändamålet vunnits, frångått sitt beslut till förmån för theatern, åtminstone hade något enda skäl dertill kunnat åberopas. De båda ansökningarna äro tvärtom intill den-; na stund oafgjorda. På hvad motiv grundar sig då fordran Om anslägets återfående. och hvilket.