den sista utvägen, i den händetse er en taglig bevisning icke kan åstadkommas, som ofta måste inträffa, ehuru stort felet än må hafva varit. Vida lättare är det då för en underhafvando, att bevisa sin oskuld, i fall han verkligen icke har manquerat sin chef. Visserligen må man beklaga, att strider, sådana som denna, kunnat uppstå emellan en förman och doss underhafvande; men här synes mig orsaken till Generaladjutanten von Platens åtgärd lätt vara funnen deri, att Kapiten Arrheniss förut är vorden extrajudicielt straffad, icke mindre än fem gåager, hvilket ej tyckes utvisa det manliga och jemna allvar, dem högre uppmärksamhet på sig sjelf, sem borde tillhöra en kapiten vid Kongl. Maj:ts arme. Såsom militärledamot i Konungens Högsta Domstol måste mitt högeta ögonmärke vara, att, utan att träda rättvisan för nära, iakttaga disciplinens fordringar, hvarpå ej allenast den militära maktens ära, men, hvad vida mera är, fäderneslandets ära och oberoende så helt och hållet bero, och jag anser mig således ej ega fog, att i Kongl. Krigs) hofrättens, i min öfvertygelse, så riktigt motiverade utslag, göra annan ändring, än, på sätt Justitierådet Grefve Snoi!sky tillstyrkt, Kaptenen Arrhenius må för sin förseelse straffas med 2:e månaders arrest å Högvakt, utan sällskap. I öfrigt stadfäster jag Kongl. Krigshofrättens utslag. i I I Hans Excellens Riksmarskal!ken, Generallöjtmonten fGr-fve Brahe utlät sig: Af de serskilda klagopunkter, som i denna sak utgöra föremål för pröfning, synes mig frågan om Kapten Arrhenii visade missaktning mot sin chef och dennes, i anledning deraf, vidtagne betraffningsåtgärd, i synnerhet för tjena uppmärksamhet, På utgången af denna fråga! beror, efter min tanka, till stor del beständet af det disciplinoch subordinationssystem, som hittills inom svenska krigsmakten utgjort ett orubbligt vilkor för den militäriska ordningen. Jag skullo finna det olämpligt, på detta rum, att ingå i en undersökning om vigten af denna ordning i rent militäriskt! afseende, eller att söka bevisa, huru intill närvarandel stund denna krigstukt, sorgfälligt vårdad, från sekler tillbaka utmärkt våra armöer, tilltvingat dem aktning hos sjelfva fienden och kraftigt bidragit till deras ärofulla bragder. Jag vill här endast tala om den menliga inverkan en förslappad tillsyn öfver subordinationspligten inom krigsståndet, äfven under lugna och fredliga förhållanden, kan utöfva. Skulle denna pligt få ostraffad försummas, skulle en vigtig idel deraf, den heder och aktning, som krigsarItiklarne i 2 kap. 41 ålägga hvarje underhafvande att visa sina förmän cpå alla de ställen, der de mö tas, få oanmärkt vanvårdas, så är det icke lätt att beräkna, huru långt denna insubordination skulle kunna sträcka sig äfven åt andra håll. En underhafvande, som den ena dagen utan näpst försummade att visa sin förman tillbörlig aktning, kunde lätteligen den andra neka att åtlyda honom, och skulle troligen snart ej eller af sine underhafvande blifva åtlydd. Det är derföre hvarje förmans och synnerligast hvarje ehefs oeftergifliga pligt, att vaka öfver iakttagandet af nämnde lagbud, och hans rätt att straffa öfverträdelser deraf. En sådan rätt är det, som Generaladjutanten, Friherre von Platen, emot Kaptenen Arrhenius velat göra gällande. Friherren har ansett Kapten Arrbenii försummelse af den i lag föreskrifno subordinationspligten, hedersbetygelse mot förman, vara en klandervärd afvikelse från de i Kaptenen Arrhenii tjensteförhållanden till Chefen grundade åligganden, och ur denna synpunkt har han behandlat försammelsen som tjenstefel, och såsom sådan, bestraffat den. Men det är just detta, som blifvit lagdt Friherre von Platen till last, eme dan den angifna försummelsen blifvit betraktad såsom oförrätt emot hans egen person, hvarom han sjelf, enligt 44 kap. 38 , icke skulle ega vitsord. (För min del kan jag icke instämma i denna åsigt. Tvertom finner jag, med mina begrepp om krigslydnad, hvarje i lag och reglemente ålagt iakttagande af i disciplinarisk ordning innefatta en tjenstepligt, hvars löfverträdande genast bör bestraffas af den, som bestraffningsrätten eger, äfven om felet varit emot bhonom sjelf begånget. Så t. ex. kan en till honnörsjgöring berättigad förman icke utan anmärkning låta jen försummelse i detta fall emot sig sjelf få passera, och säkert skall ingen, minst inom militärståndet, finna orättvist, om förmannen ålägger den underlydande extrajudiciel bestraffning för en sådan försummelse, ehuru han möjligen var den enda, som bemärkte densamma. Lika litet som förmannen kunde batrakta den anmärkte underlåtenheten, att för honom göra honnör, såsom en persomlig oförrätt emot honom sjelf, lika litet bör han, såsom sådan, anse en försummad helsning. Begge äro ordningsfel at samma natur, lika inverkande på militärdisciplinen, begge i lag med straff belagda. Jag anser mig icke kunna antaga, att lagstiftaren velat göra bestraffningen af det ena svårare att tillvägabringa, än bestraffningen af det andra; men sådant skulle naturligtvis inträffa, om i ena fallet en undersökning med alla sina formaliteter borde förutgå och bevisning om försummelsens verklighet åstadkommas, på det för andra fall i lag bestämda sätt. Denna bevisning skulle antingen ofta vara omöjlig och felet således blifva ostraffadt, samt förmanna-anseendet på det högsta komprometteradt, eller ock till det minsta leda till tidsutdrägt och deraf följande oundvikliga olägenheter. Såsom korrektif deremot har Krigslagen i 2 kap. 27 berättigat förman att vara trodd på sina ord. Väl har derigenom blifvit i hans hand lagd en makt, hvars missbrukande skulle kunna leda till menliga följder för underhafvande, men dessa äro icke större uti ifrågavarande fall, än vid hvarje annan, af lagen medgifven maktutöfning i bejstraffningsväg, och stränga kontroller deremot äro I dessutom stadgade ej mindre i 28 och 29 8, än i j26 8 af 2 kap. krigsartiklarne, hvilket sistnämnde lagrum åt den extrajudicielt bestraffade, om han : skulle vara orättvist behandlad, derjemte förvarat ett rätt mätigt auspräk på upprättelse l Med tillämpning af ilessa åsigter till Generaladjutanten, Friherre von Platens åtalade förhållande i denna sak, kan jag icke finna skäl till annan ändring af Krigshofrättens derom meddeldta utslag, än att jag, lika med Justitierådet Grefyve Snoilsky, tillstyrker in edsättning af den Kaptenen Arrhenius, för obefo: gad klagan, ädömde bet: vaffning till 2 månaders arrest ä Häöcvakt. I alla öäfrioa dalar ancar jag Krigs