Aftonbladet – 1 mars 1841, sida 3

mansdorff att bevisa, att Kabinetts-kassans skuld redan vore erkänd af Statsverket, dels derigenom att KonstitutionsUtskottet hade gjort en del af frågan till föremål för anmärkningar, dels i följd af StatsUtskottets uppskofsyttrande vfd frågan om ordinarie Statsregleringen: — med undantag af dessa omständigheter, säga vi, förekom nästan allt möjligt, utom det som rörde hufvudfrågan, och man kunde bygga upp ett helt torn af snömos utaf den mängd fraser, som måste företräda undersökningens ställe hos försvararne. Hr Edenhjelms anförande, som finnes aftryckt här framför, står kanske i detta afseende i främsta rummet; otvifvelaktigt utgånget från en varm känsla och hängifvenhet för en hög person, saknar det imedlertid, såsom parlamentarisk handling, något motstycke, alltsedan år 4823, då Friherre Sixten Sparre uppträdde i anledning af Grefve von Schwerins begäran om bordläggning af en väckt motion om tacksägelseadress till Hans Maj:t Konungen. Dernäst bör Hr v. Hartmansdorffs räknas, och på aftonen höll en ung ledamot, Grefve af Ugglas, sin egentliga debut för denna Riksdag, med varningar för de kriser, hvartill en vägran af det ifrågavarande anslaget kunde föranleda, och uppmaning till Huset, att man måtte ihågkomma Konungens höga ålder; hvarvid han använde fabelns liknelse alt man icke måtte trampa det gamla lejonet. Denne unge ledamot jemförde tillika spänningen i den nu förevarande frågan med orsakerna till Carthagos fall, talade om sitt hopp alt oppositionens bemödanden icke måtte utgå från orena afsigter ete., ty då skulle han nödgas ställa sig på sidan om densamma, med mera. Grefve Frölich karakteriserade den fraktion, hvars känslor och mening desse och någre andre talare uttryckt ganska lyckligt, med benämningen dynastiska statsmän, hvilke egentligen icke hafva annan regel för sina åsigter, än hvad de anse utgöra de kungl. personligheternas intresse och önskningar. Serskildt förtjenar anmärkas, att StatsUtskottets Ordförande, Ryttmästaren Grefve Horn i detta plenum tog ett formligt afsked från oppositionen, elt steg som man redan länge väntat och förutsagt. Det låg någonting sorgligt i alt bevittna, huru Grefven sjelf kastade en återblick på sin förflutna Riksdagsmannabana, och dervid tycktes afsvärja sina fordna förvillelser samt anklaga sig att stundom möjligen hafva gått för långt. Ännu vid denna riksdags början förklarade han, hade äfven han fattat i denna häfstång af opposition, hvarmed man åsyftat att bringa det mera konstitutionella statskicket till mera utveckling och i detta hänseende fästat mycket hopp vid departementalstyrelsens införande; men han hade sedan funnit huru häfstången blifvit af oppositionen söndersplittrad och af spillrorna hade man endast sökt uppföra ett Babelstorn. Han talade tillika om sin farhåga för den makt som upprör den råa massan, 0. s. v. En egen art tillfredsställelse måtte det varit för Herr Grefven, när flere af hofpartiets talare inom huset , såsom Hans Excellens Grefve Löwenhjelm , Friherre Ludvig Johansson Boye och Hr Rosenblad genast skyndade att öfverbjuda hvarandra i komplimenter åt Grefven, likasom för att med öppna armar emottaga honom i sitt sköte; ja, Hr Rosenblad bad honom till och med om förlåtelse för det han, Hr R. tillförene stundom hade misskännt honom. Grefve Anckarsvärd yttrade deremot i några värdiga ord sin saknad öfver skiljsmessan, och Hr L. Hjerta tog sig friheten att, i anledning af Grefvens yttrande om den förändring som stäliningarna sedan ett år skulle undergått, hemställa hvari dessa bestodo, och om icke förändringen egentligen tilldragit sig med Grefven sjelf, samt att erinra, huru det ofta händer dem, som af omständigheternas inflytelse försättas i en position främmande för deras antecedentia, att de äro färdige att skylla på tiden, det, som de borde skylla på något helt annat. Friherre Ridder stolpe, Fredrik, ville ej upptaga tiden med något anförande och inskränkte sig för att tillkännagifva sin tanka till en anmälan, att han varit en af dem som ropat bravo åt Grefve Horn. Det förestående innefattar blott några få drag ur denna märkliga diskussion, som vi skole så fort som möjligt, och så utförligt utrymmet medgifver återgifva omständligare. Vi meddela derföre till en början i dag några skriftliga anföranden här ofvan, nemligen Grefve Frölichs, H. Ex. Friherre Stjernelds förklaring med Statsrådet Ihres första tillägg, samt Hr Edenhjelms och Grefve Anckarsvärds. De afvika något litet ur den ordning, hvari talarne yttrat sig, men detta betyder intet för det hela. Den muntliga diskussionen hoppas vi kunna låta följa innan veckans slut. Hr von Hartmansdorffs skrift har ej varit tillgänglig, emedan man lärer låta trycka den in extenso såsom bilaga till någon annan tidning. Anmärkningsvärdt var för öfrigt, att icke ett enda bravorop yttrades åt någon af de känsloyttringar, som hänvisade på Konungens person, hvilket fordom aldrig uteble vid slika tillfällen. Det tyckes ändå visa, att äfven hos majoriteten råder ett sundare omdöme om det parlamentariskt lämpliga, än för ett 40-tal år sedan. i —— MR — Regeringens skrifvelse till Rikets Ständer mm al sana unnhärande och de deraf