Aftonbladet – 27 februari 1841, sida 3

sig vid de lörelampnrmingar, för hvlika vi Vere ut satta, och beständigt plågade oss känslan af nosäkerhet, då vi i så hög grad berodde af uslingar, som vi i vårt innersta föraktade. Då regeringen uppträdde med mera allvar samt fordrade rättvisa och noggranhet vid umgäldernas uppbärande, ansågo vi oss ruinerade. Emedlertid inträffade just motsatsen, Umgälderna äro väl genom sitt belopp högst tryckande; dock är detta alltid det minsta onda. Vore det möjligt stt med fullkomlig likfermighet infordra dem af hvarje handlande, så kuade vi röra oss fullkomligt fritt, och vår konkurrens skufte inskränka sig till sedlighetens och skicklighetens företräde. Sakernas Cilstånd är nu för tiden närmare detta mål, än för femtio år sedan; likväl äro alltid förbättringar deri möjliga.r — Samma man berättade att Skotska folkets borgerliga frihet, j hans ungdom för 70 år sedan, stod på ganska klena fötter. Han kände exempel, att soldater i krigstid skickades in i arrendatorernas hus, för att med våld bortsläpa ungt folk till armeen. Emedan detta var emot lagarna, blefvo, för att gifva det sken af rättvisa, de, som ämnades till recruter, anklagade för någon uppdiktad förbrytelse, som beedigades af falska vittnen. Öfverheten, fullkomligt invigd i denna komedi och dess ändamål, hotade den anklagade med deportation, om han icke lät foga sig — och utan skydd, genom våld och orättvisa besegrad, måste han till slut gå in derpå. Om vi från dessa tider hade lika noggranna skildringar öfver andra det enskildta lifvets förhållanden, så skulle vi finna, att detta gyckel med samvete och redlighet, öfverallt i offentliga förhandlingar, verkade derhän, att undertrycka folkets sedlighet, och att nära ett förvärfningsbegär, som blifvit roten till mycket ondt, hvilket sedermera träffat oss. Vi vilja nu betrakta den nationella ansvarigheten ur en mera omfattande synpunkt. Under Amerikanska frihetskriget ville Britannien tillfredsställa sitt förvärfningsbegär och sin egenkärlek, på bekostnad af sina kolonier, på andra sidan hafvet. Detta uppretade de sednares lägre känslor, och båda nationernas begär råkade i strid, så att de bekrigade hvarandra. — Britannien, i rak I motsats till de principer, som ligga till grund för den moraliska verldsregeringen, för att upprätthålla sitt herravälde, och derigenom blifva rikt och mägtigt; Amerikanerna åter för att förfåkta de högre känslornas öfveryvälde, samt blifva fria och oafhängiga. — Enligt de här utvecklade grundsatser, skulIle nu den största olycka för England, som kunnat träffa det, hafva varit framgången af dess försök, och största vinsten misslyckandet deraf. Detta erkänner man numera också allmänt. Om Britannien besegrat kolonierna, så kan hvar och en finna, huru långt det skulle gått i sin egennytta, förvärfningsbegär och våldsamhet mot dessa. Detta skulje för det första hafva uppretat de besegrades samtliga lägre, egoistiska förmögenheter, föranledt dem att tillfoga sin motståndare alla möjliga hinder; och utgifterna för nödiga flottor och armåeer för att underkufya denna fiende, hade vida öfverträffat hvarje fördel, som genom utprässning och förtryck kunde hafva uppnåtts af kolonisterna. För det andra skulle, genom bruket af dessa förmögenheter, i motsats till de högre moraliska känslorna, regeringen hafva isat sig för landet i ett lika ljus, som den ofvannämnda formannen inom sin familj. Samma låga grundsattser skulle den ock ha användt emot undersåtarne, och dessa skulle hafva kännt sig olyckliga och missnöjda! Följderna af misslyckandet blefvo alldeles motsatta. Amerika har nu uppvuxit till en stor, sedligt bildad nation, och bidrager för det närvarande, då det står i ett naturligt förhållande till Britannien, tio gånger mera till dess rikedom, än det skulle gjort såsom en obelåten och förtryckt koloni. Dessa fördelar hafva vunnits utan förluster, bekymmer eller kostnader; de utgå från de Gudomliga inrättningarne, och båda nationerna hafva nytta och glädje deraf. I stället att befordra de lägre begärens herravälde i Britannien, bidrager Amerikas moraliska och intellektuela täflar mycket att uppelda folkets och regeringers moraliska känslor; och med hvarje dag af vår lefnad skörda vi välgerningarne af fullkomning genom klokare inrättningar, befrielse från oräkneliga missbruk, och derigenom, att en högre och renare anda lifyar hvarje gren af den verkställande makten i landet. Den ena nationens sträfvande att förstöra en annans välstånd och anseende måste nödvändigt blifva förderfligt för den förra sjelft. Man berättar om Themistocles att han sade till Athenienserna, det ban uppgjort en plan, som skulle vara för dem af största nytta, men att den, för att kunna utföras, fordrade stor tystlåtenhet. Folket önskade att den skulle meddelas åt Aristides, och lofyade utföra den, om denne gaf sitt bifall. Themistocles yppade då enskildt för Aristides, att hans plan var att låta oförmodadt uppbränna Spartanernas flotta, hvilka då voro i fred med Athenienserna och icke väntade sig något anfall, hvilket skulle betydligt försvaga deras makt. Aristides.gaf derpå till folket det svar, att intet kunde vara fördelaktigare, men tillika crättvisare, än den åsyftade planen, Då folket det hörde, afstod det ifrån dess utförande. Här synes Aristides förstånd hafva ansett utförandet af planer fördelaktigt, under det hans rättsinthet ogillade dem såsom en moralisk låghet; och nu frågas om naturen är så inrättad, att förståndet kan visa något enda fall, der ett orättvist handlingssätt medfört en sann fördel? Svaret härpå kan ej gerna utfalla jakande. Vi vilja emedlertid något ytterligare granska Themistocles plan. Spartanerna ägde förmögenheterna af sjelfaktning, mod, yttre verksamhet, förstånd, välvilja och rättsinthet. Förstörandet af deras flotta, midt under den djupaste fred, skulle hafva sårat de högre känslorna och förståndet; men deremot uppretat modet och yttre verksamheten till högsta grad. Ju större orättvisan var, desto lifligare måste känslan af motstånd, vedergällning och hämd upplåga; ju djupare de moraliska känslorna sårades, desto större skulle deras antal blifyit, som instinktartadt brunnit af) hämdbegär. Enligt naturens gång skulle Athenienserna således blifvit öfverfallna af denna fruktansvärda storm af moralisk förtrytelse och djurisk vrede, så mycket fruktansvärdare derföre, att de dygdigaste och förståndigaste varit deras mest afgjorda fiender. Betrakta vi Atheniensernas eget tillstånd, så skulle blott de af dem, hvilkas förstånd och moraliska känslor voro underordnade förvärfningsbegäret och egenkärleken, kunnat gilla en sådan handling. Den reda AA om räddhåra ecLlilit sie från