Aftonbladet – 27 februari 1841, sida 3

utom subjektet, ech dessutom antager uppfostrans inverkan på de naturliga anlagen och den förras förmåga att modifiera de sednare, så att i denna punkt skiljaktigheten mellan de hittills allmänt gällande begreppen och frenologernas föreställningssätt är obetydligare, än man från en föregående, mera materialistisk åsigt af frenologien haft skäl att sluta. För att bättre än med blotta orden kunna gilva läsaren ett begrepp om bokens innehåll, meddela vi här ett utdrag; det är valdt bland många lika eller mer intressanta. endast med hänseende till de politiska sanningar det innehåller: Om vi nu öfvergå till betraktandet af morallagens verkan på nationens välfärd, skola vi finna, alt, såvida verlden är skapad i harmoni med de högre moraliska känslorna, skall hvarje enskild nations högsta lycka vara fullkomligt förenlig med de öfrigas. Om England träget odlade sin egen jord, skötte sina egna industrigrenar, grundade sina inre inrättningar och yttre förhållanden efter välviljans, aktningens och rättsinthetens princip, hvarigenom alla anfallskrig, eröfringar och egesnyttiga planer för kommerciela monopolier upphörde — så skulle det njuta den högsta lycka, naturen medgifver, och hvarje steg som afyck från denna grundsats medföra ett oundvikligt straff. Detta kan äfven lämpas på Frankrike och hvilken annan nation som helst. Sannolikt har hvarje nation särskildta företräden i afseende på jordmån, klimat, belägenhet och talanger, som sätta dem i stånd att genom förnuftiga utbyten af egna produkter, underhålla ett vänskapligt förhållande med öfriga länder; så att, ju högre ett folk står i sedlighet, bildning och rikedom, desto bättre måste det vara som granne för kringliggande stater. England har likväl, såsom nation, visat förakt för denna lag. Det har valt begären till ledare på sin väg, grundat sina lagar och inrättningar på de samma och tagit dem till rättesnöre för sina handlingar; pålagt handeln svåra band, eröfrat kolonier och förvaltat dem i en rent egeanyttig anda; gynnat lotterier och slafhandel, m. m., — allt tvärtemot den moraliska lagens bud. Enligt verldsinrättningen måste naturligtvis en motsvarande vedergällning följa på dessa afvikelser från de gudomliga lagarne; hårda straff hafva också redan träffat denna nation, och skola, fruktar jag, än vidare träffa den. Den rådande principen för straff, som träffa cn nation, är att samma förening af förmögenheter, som åstadkommit naturlagarnes öfverträdande, äfven medför sitt straff. Nationer stå, lika väl som censkilta individer, under inflytelsen af de moraliska och intellectuella lagarna. Man kunde tänka sig en forman låta sin häst hungra och tillika obarmhertigt slå honom, för att, medelst smärtan deraf, ägga hans krafter, och som ostraffad utöfvade sitt barbari, om han blott undgick polisens ögon. Men Försynens hand straffar honom; han förfelar sitt ändamål, ty slagen kunna icke ersätta hästens krafter, hvilka endast kunna återställas genom en tillräcklig och sund föda. Han ådagalägger, genom sitt upphörande, ett omåttligt förvärfningsbegär och våldsamhet, jemte brist på välvilja, samvetsgranhet och försiånd. Annu mer, han för med sig detta sinnelag inom sin familj och i umgänget med siuva kamrater, och straffas derför. All den glädjen, som de moraliska känslorna och förståndet gifva, är för honom naturligtvis obekant, och skillnaden emellan denna njutning och hans tillstånd är icke mindre än den mellan en konungs glans och en tiggares armod. — Vi vilja nu tillämpa detta på hela nationer. England befordrade länge slafhandeln, under inflytande af ett öfverdrifvet förvärfningsbegär och egenkärlek. Man hade sålunda att förvänta, att denna sammansättning af förmögenheter skulle synas företrädesvis verksam äfyen i dess andra inrättningar, och att straff skulle följa för dessa förbrytelser. Engelsmännen måste, vid denna tid, ha visat en allmän hersklystnad och girighet,fsom föga hade afseende på folkens välfärd; stränghet och orättvisa i pålagor och kommunallagar, och böjelse för split och fiendligheter mot andra nationer, som retade dem att vedergälla lika med lika. Det har berättats, att, under samma tid, då dessa orättvisa åtgärder offentligt gynnades af regeringen, dess tjenare täflade med henne i orättvisa och undersåtarna använde talanger och penningar på att muta embetsmännen och bedraga statskassan. Hvarje köp man, som hade att göra med inoch utförsel-tull, sökte att undgå hälften af umgälderna, och ansåg ingalunda ett sådant förfarande för skamligt. En köpman, som för femtio år sedan ännu gjorde affårer, har för mig beskrifvit tillståndet af sin dåvarande handel på följande sätt: aTull-tjenstemännen, säger han, cansågo det liksom falla af sig sjelf, att åtminstone hälften af de fabrieerade varorna, utan afgift, lurendrejades, och läto oss godtgöra det med en moralisk och pekuniär plikt, som var tryckande och förödmjukande. Ty vi sågo oss tvungna att beständigt bjuda dem till bords och inrymma åt dem första platsen vid högtidsmåltider; råkade de i skuld, måste vi betala; flyttade de från ett ställe till ett annat, blefvo vårt folk och vagnar reqvirerade, för att forsla deras saker. För att likväl bibehålla förtroende och gifva sig sken af att vara sin pligt trogne, så läto de då ertappa oss för lurendräjeri och plikta. Underkastade vi oss detta godvilligt, så lofvade de att en annan gång hålla oss skadelösa derför, och höllo äfven ord dermed: men om deremot den inre oviljan gjorde ett tåligt underkastande omöjligt, och vi förehöllo dem deras karakter och uppförande, så fick lagen gälla med sin fulla kraft, under det att de godtgjorde sig af våra grannar, och dessa, såsom handels-rivaler, sålde naturligtvis nu för bättre köp, fråntogo oss våra kunder och ruinerade oss. Men härmed var dock icke detta gissel slut. Utan bistånd af våra tjenare kunde vi icke lurendreja, och då dessa vid något tillfälle blefvo förargade, kunde de gå och angifva oss, så att vi på sätt och vis voro deras tjenare, och sågo oss nödgade att till viss grad öfverse med deras fel. Slutligen bidrog allt detta icke till vår nytta; ty vi sålde våra varor till så mycket billigare pris, som vi i afgift hade besparat, så att framgången i vår handel icke berodde på den enskiltes större skicklighet och redlighet, utan på hans större färdighet i bedrägeri, hyckleri och dålichet