Aftonbladet – 24 februari 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. HUNDEN FILLE PÅ MARIA KYRKOGÅRD. (Ur aBazaren.) Utan tvifvel har ni, som hela verlden redan i edra barnböcker, äfvensom i fransyska och tyska föseboken Jäst de mest rörande historier om hundar, hvilkas underbara trohet beståit profvet, der menniskor längesedan skulle svikit, och hvilkas tillgifvenhet och uppoffringar verkligen måste förvåna oss som psykologiska fenomener. Det har länge, redan i många års tid, varit gämgse här i Stockholm en anekdot om ett dylikt exempel, som skulle ega rum midt under våra ögon, men hvars något mystiska anstrykning gjort, att de fleste icke satt synnerlig tro till alltsammans och att slutligen ingen haft full reda på hur dermed rätteligen hänger tillsamman. Saken eger imedlertid sin riktighet. Härrom skulle kunna vara en lång historia att berätta, så framt jag annaärs visste Rägonrmting sjelf. eHvad man allmänt och bestämdt känner, är att ännu i denna dag, i fall ni händelsevis Bägon gång passerar Maria kyrkogård uppe på Södermalm, ni alltid skall vara säker att finna en bund, nerkrapenp under en viss grafsten, orörlig, död för hela verlden, försjunken i sorglig dvala, ständigt i samma apatbiska ställning, ständigt på samma gifna handsbredd jord. Ni skall finna honom der i sommar och vieter, solsker och eväder, han fruktar icke midnattens gastar, han ligger der ensam med sin smärta i middagstimmans stoj. Om sommaren stimma skolgossarne i högljudd lek bland kyrkogårdskorsen och slå kronvägg på grafstenarna, men den sörjande bunden,