Aftonbladet – 23 februari 1841, sida 2

Pruktlöst försök alt få en qvinsperson allt begära nåd från dödsstraffet. Allmänheten torde ännu minnas den 48-åriga lickan Christina Lovisa Juhlin, dömd, genom Hofättens Utslag den 4 Dec. 1839, att mista lifvet, ör det hon gifvit t. f. Polismästaren, Häradshöfding Jultberg en örfil, äfvensom att hon bestämdt förclarade sig emot att söka nåd. Högsta Domstolen astställde HofRättens utlag, men tillstyrkte i underiåhighet att hon, med förskoning från dödsstraffet. måtte få försona brottet med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och 6 års arbete å tnkthus. Af ofvanberörde orsak förordnade Kongl. Maj:t, genom bref till Öfver-Ståthållare Embetet, den 26 Maj sistlidet år, att vederbörande prest skulle genom flitig religionsundervisning söka väca Juhlins ånger och återföra henne från de villfarelser, hvaraf hon syntes intagen, samt att ÖfverStåthållare embetet 1 månad derefter skulle inberätta hvad med henne kunnat uträttas och buruvida hon framhärdade i sin föresats att icke begära förskoning från dödsstraffet. Då Juhlin, enligt fångpredikanten Wallinders berättelse, framhärdade i sin föresats att icke söka nåd, förordnade Kongl. Maj:t a nyo den 20 sistl. Augusti, att vederbörande pre-. sterskap skulle förständigas att ytterligare i 3 månader förtfara med Juhlins undervisning i christendomskunskapen, och efter förloppet af denna tid inkomma med underd. berättelse derom och om Juhlin fortfore i sin förra föresats. Juhlin bevektes väl omsider att söka nåd, men gjorde det på ett märkligt sått. Hon anhöll neml. i böneskrift den 3 sistl. Oktober, att få försona sitt brott med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd och att derefter varda lösgifven för att förskaffa sig laga försvar; men att, om denna nåd icke kunde henne beviljas, utan fån gelse å Korrektions-Inrättning skulle komma i fråga, Hof-Rättens Utslag då snart måtte verkställas, på det hennes lidande icke måtte blifva vidare förlängdt. Fångpredikanten Wallinder inkom derefter med en sednare berättelse angående Juhlin, ur hvilken följande förtjenar nämnas. Han yttrade neml. hufvudsakligen, att, ehuru han vore öfvertygad det hans föreställningar åtminstone verkat några ädlare rörelser hos henne, hade de dock alltid gått förlorade, när de skolat omfatta den punkt, från hvilken hennes hjerta blifvit otillgängligt för alla förnuftsoch religionsgrunder, neml. i fråga om hennes uppförande mot f. d. t. f. polismästaren Hultberg, hvars åtgärder, så väl i afseende på Jublin, som åtskillige andre, under polismästareembetets utöfning, åstadkommit hos henne ett outplånligt förakt för Hultbergs person, hvilket föranledt det våld hon emot honom begått, och som äfven utgör väsendtliga hindret för bibringandet af öfvertygelsen hos henne om det straffbara i hennes handling. Af detta hennes begrepp om Hultbergs rättvisa och värdighet, hade ock den föreställning hos henne blifvit rotfåstad, att det henne ådömde dödsstraffet icke motsvarade hennes förmenta ringa brott, och så väl af detta missförhållande emellan hennes brott och straff, som ock af hennes bäfvan för ett fortsatt fängelselif, hade hon blifvit försatt i ett tillstånd af ett slags desperation, hvilken på samma gång hindrade hennes andliga förbättring och vållade att hon aktar ringa döden. Utaf fruktlösheten af de bemödanden Wallinder användt för Juhblins undervisning, hvilken ock till en del kunde tillskrifvas hennes missnöje med den ställning, hvari hon ännu befinner sig, emedan hon icke tyckt sig komma närmare det för henne bestämda mål, slutade Wallinder således till omöjligheten att, oaktadt de embetsåtgärder han vidare skulle använda, kunna något med henne uträtta. Jemte detta utlåtande af fångpredikanten, hemställde Öfver-Ståthållare-Embetet till Kongl. Maj:t, i underd. skrifvelse den 49 sistl. Dee., huruvida Juhlins ytterligare undervisning skulle upphöra. . Då detta i Högsta Dorsstolen föredrogs, förklarade