Aftonbladet – 20 februari 1841, sida 3

Article Image
RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER. — Den förut i detta blad omtalta polishändelsen med en liten gosse, som en prestman funnit sig föranledd att hos Polisen angifva såsom misstänkt för stöld af en guldkedja, bar åter gilfvit anledning till begäran om en artikels införande i bladet i detta ämne. Red, måste, ehuru den ej velat förvägra delta, tillstå, att den icke kan finna någon vinst för sakens utredning genom fortsättande af en skriftvexling i tidningarne öfver en sak, som numera kommit under lagen, och hvaruti det som en part kan anföra, således icke äger den ringaste vidare bevisningekraft, än i den mån det å andra sidan molsäges. Vi kunna icke beller finna, det någon serdeles fördel kan hemtas af de serskilda insinuationer, som här framiasta-. Uppsatsen lyaer så: Till Insändaren i Aftoobladet den 16 Februari om det misstänkta, erkända och åter förnekade tillgreppet af en gnaldkoljer i en Prestmans hus! Insändaren har ej behazat fästa den ringaste uppmärksamhet vid de anledningar, som, i korthet uppgifne, gjorde anmälan i Polisen nödvändig. Skall det anseslikgiltigt, om den oskyldige eller den skyldige får uppbära misstankarna? Känner Insändaren allt det tålamod och bemödande för sanningens utrönande, som föregingo sakens anmälan ? Vt han, att gossen, under de ömmaste föreställningar och utan all aga erkände sitt tillgrepp och att han upprepat sin bekännelse för minst 40 personer? Vet Insändaren att han fortfor med denna bekännelse äfven några dagar efter sedan han icke mer var i det hus, der tillgreppet skett? Känner Insändarem någon giltig orsak, hvarföre gossen, om han vore oskyldig, skulle falla på den iden att ej blott bekänna, utan ock beskrifva sättet, huru han bortfört kedjan och till och med de känslor han erfor, när khan mötle någon på gatan? Skälet till atertagandet af denna bekännelse är ännu insvept i fullkomligt mörker. Förändringen skedde efter ett euskildt kort samtal, som gossen bade med den nya målsmannens hustru, hvarvid hvarken förra eller sednare målsmannen var närvarande. — Man hade väntat af den, som bär den naturligaste ömheten för barnet, aut förkållandet blifvit af densamma efterfrågadt hos de personer som haft gossen i sin vård. Underrättelsen gafs snart derom af gossens egen mun. Ehuru 6 å 7 veekor redan förflutit efter händelsen, har dock ingen sådan efterfrågan hörts af. Man skulle med skäl kalla en sådan likgiltighet den kallaste kärslelöshet, i fall ej, såsom samma person lärer hafva yltrat, er viss Fru hade alstyrkt det påtänkta besöket. Men hade detta gått i follbordan, 8å hade sakeu troligen icke stått som den nu står; och gossen hade måhända varit sanningen och (sud värmare än han nu är. Frågas alltså, om ej denna likgiltighet lemnar någon förebråelse efter sig? Eller var des klokare att deltaga i konferenser md andra och i andra hus derom (såsom kändt är)? Någon anmälan i Polisen skedde ej så länge gossen sade sig hafva lappat bort eller kastat bort kedem. Han hade nekat flera veckor, och förnärmande rykten och suppositioner bade någon tid kringlupit (hvilkas ursprung utan stor bärledningskonst kan återfinnas) så anmälan skedde, efter föregånget rådförande med en af Poismästarne. Det var detta rykte som måste sätta husets medlemmar i hekymmer. Man visste med sig, att saken tålde ljuset, och derföre fick den ock träda fram. Säg, Insändare, bvar skall man anmäla lidna stölder, om icke i Poliskemmaren ; helst om andra utvägar att komma till sanningen försvåras? Och när anmälar sker, skall man icke få tala Sn a snee—— 52

20 februari 1841, sida 3

Thumbnail