Aftonbladet – 18 februari 1841, sida 3

med hänsigt både till de förändrade tiderne oeh med en viss förtrytelse öfver sin föga värdiga representant, klagar: — Nu är det annorlunda, käre bröder, . Nu glöder drufvan — men mitt hjerta blöder. Annu en stund vandrade vi bland vVäillorne i denna Stockholmsboernes aPrater,, och begåfvo oss, helt sent, trötte och olustige, på återvägen. Tänk huru vackert här är, sade min följeslagerska, då vi från en höjd, med dufna bliekar, betraktade det jemna, lugna vattnet och de på stranden stående husen med sina blomsterkrukor och aftonsolen, som småningom sjönk ned och kastade en lång ljuspelare på vattnet. Om vi bara haft nog friska sinnen att njuta al detta vackra skådespel! — Men vi voro för trötte att fägna oss deråt. Hvad menniskan ärdå är skröplig,, utropade jag, under elt medlidsamt leende öfver mig sjelf. Här stå vi nu, nästan känslolöse för allt vackert och behagligt omkring oss, blott för den obehagliga känslan i våra ben. Jag, som i sjelfva verket är idealist och jemt pratar om materiens subordination, jag lemnade den vackra utsigten i sitt värde och såg mig om efter en sten att sitta på, ty det var vått i gräset af aftondaggen. cAnden, min kära Kerstinn, sade jag, bör triumferande stå på den murkna skutan och styra dit du villp. Prata, anden,, afbröt min vän, — som jag väl tror hade trängre skor än jag sjelf, och som icke hade någon sten att sitta på, utan stod och lyfte än den ena, än den andra foten, just som tranorne, canden är ingenting mer och ingenting mindre än en slaf, en galerslaf, som, länkad vid åran, far omkring bland bränningarne, allt som stormen vrider båten,. Jag invände: Allt utom oss är blott element, ja, jag vågar väl säga med Goethe öfver allt hos oss; men djupt inom oss ligger denna skapande kraft, som förmår frambringa det, som bör vara Oeh vet du väl hvad som bör vara? afbröt mig åter min följeslagerska, i det hon höll handen öfver sina ögon och såg uppmärksamt framför sig. aNej, Kerstin! Jo, ser du en båt, så att vi kunde komma hem och byta om skor, och få oss ett glas mjölk och komma till ro! aOch ceplättar och pankakor, tänkte jag vid mig sjelf, och kastade en mulen blick på min följeslagerska, som förnöjdt betraktade en sig alltmer närmande båt, med samma uppmärksamhet och intresse, som den skeppsbrutne på en öde klippa i hafvet betraktar det fartyg, som nalkas till hans räddning. Nu gingo vi genast mot stranden, för att möta befriaren, likväl tog Es... sig tid att på vägen upptaga de liljor, som man tappat och som ligo vissnade i sanden, och med sin parasollkäpp begrafva dem i rabatterne. Snart stodo vi åter på gröna bryggan, som ock kallas Neckens, och, under det vi lade från land, lät en säckpipa höra sina oviga toner. Jag erinrade härvid min kamrat en rolig scen ur Oehlenschlägers lustspel, Frejas Altarec, der den originelle skolmästaren skall afsjunga en serenad utanför sin huldas fenster, med ackompanjemang af en säckpipa. Han har icke förr börjat sitt Beata Beatissiman, än han finner olämpligheten af sitt instrument, och, efter många fåfänga försök, att förena sångstämman och ackompanjementet, låter han ändtligen hvar sak vara för sig, och deklamerar en rad af sitt poem och låter derefter ackompanjementet i god ordning följa. (Fosts. e. a. g.) — TN RRRRER——— 2