Aftonbladet – 17 februari 1841, sida 3

BILANDADRK ÄMNEN a (Insändt.) NAPOLEONS ATERKOMST. I klara strålar En hägring målar Försvunna dear: Hvad syner höga Mitt tjusta öga Der skådat har! Hvad segertoner! På brutna throner Stod jettens fot; Hans örn än syvingar Med breda vingar Kring jordens klot. Och biltog ej mera i främmande grafven I slumren Han saknar sitt Frankrike än, Dess tacksamma kärlek drog bort öfver hafven Och bördade heliga stoftet igen; Den skönaste dock af de skatter det vunnit, Fast lagrar på lagrar det segrande skar, Och byten ur hundrade slagtningar funnit, Ty äran hans grafvård till tempelhvalf har! Som fordom han kom ifrån Nilflodens stränder Med segren till härold och följd utaf hopp, Så än i triumf nu tillbaka han vänder, Och Austerlitz bortskymda sol flammar opp. Sin slumrande hjelte, hvars bragder så gerna Hon fordomdags lyste, bestrålar hon än, Och ensam i glans, liksom hennes, hans stjerna Ur molnbädden framgår förklarad igen; Ty natten har flyktat och häfdens gudinna, Med pröfvande blickar, slår tafiorna opp, Der framtida slägten bevarade finna I strålskrift hans bragders förvånande lopp. Och dunklas glansen, Om lagerkransen Sin skuggning har, Och hjelteljuset, Förmäldt med gruset, Dess fläckar bar; Gudinnan gjuter En tår och sluter Till boken — då Hon sorgsen tvekar; En engel pekar Mot himlen blå: Den dimmor hyser Och natt, men lyser Som sol ändå; Hos stoftets söner All storhet röner Sin gräns en gång; Sjelf starka anden Ej skuddar banden DAf tidens tvång; Dit skatta alla Sin gärd och falla På slipprig stig, Der villan thronar, Men äran sonar I fallet sig, Och uppåt svingar, Med lösta vingar, O Gud till Dig! Ja, högmodets skuld han betalt med sin lycka, På ödsliga klippan, och friheten går Nu rörd och försonad, att sörjande smycka Med evighetsblommor den sofvandes bår; Att ädlaste sonen, bedragen, förmådde Dess ficnde bli, och dess himmelska krans För glittret af kejsarekronan försmådde, Hon glimmer, och endast med minnenas glans Vill tacksamt bestråla den lyckliga tiden, Då hjelten änr.u hennes skyddsengel var, Och främst bland dess kämpar i heliga striden Dess namn uppå strålande fanan han bar, Som, tladdrande högt i hans ynglingahänder, Från seger till seger var folkslagens hop Då som till en gud de förblödande länder, Till honom med jublande fröjd sågo opp — Ack, sedan för äran han kämpat allena! Dock äran med friheten systerligt må Vid heliga griften sig återförena Och båda der trofast omarmade stå! Med utsträckta sköldar, de mensklighet värje Och skydde mot våldet den vaknande verld, Och ljuset och rättvisan segrande berge På spetsen af hvilande höfdingens svärd! Men skulle glafven, På hjeltegrafven, Sitt segerord Med väldig tunga hh a