Aftonbladet – 16 februari 1841, sida 2

något afgörande omdöme, icke undgå, att bekläga, det en man, hvilken såsom embetsman arnars har ett så berömdt namn om sig som Hr Krigsrådet Landegren, icke kunnat åstadkomma någon mera, åtminstone för vår fattning, öfvertygande vederläggning, än den man här nedan finner. Det måste nemligen ihågkommas, att Länsstyrelsens anmärkningar mot Hr Ribbing antydde, att ej ens minsta vink blifvit Kronofogdarne gifven om restantiernes uppförande i årets redogörelse, till annat belopp än det verkliga, hvaremot de af Hr Ribbing producerade intyg samtligen innehålla, att restantierne till en del ej blifvit upptagne, att de redogörande bekommit förskott ur ränteriet till deras betäckande, och att ett följande år afföring af dylika restantier verkligen skett. IIr Landegrens motbevisning säger ingalunda klart att så ej sketts, och hans uppgift, att de förskjutne summorna ej uppgått för hela länet till mer än 3å 400 Rdr låter ej förena sig med den i en af attesterne förekommande uppgiften, att förskottet för en enda redogörare kunnat uppgå till 4000 Rdr. Likaså otvdlig förekommer den af Hr Landegren producerade attest från Jänets ränteri-kontor. Den säger nemligen blott, att förskotten vanligen ej blifvit utlemnade, förrän dagen eller dagarne efter redogörelse-terminens slut; men hufvudsaken är ju, att de blifvit utgifne och att det skett för rester som det följande året blifvit afförda. Sedan Hr Landegren först resumerat de föreskrifter i uppbördsförfaltningarne, som på ifrågavarande sak hafva närmast afseende, och hvaraf det väsendtligaste innefattas i föreskrifter, alt längder å restantier, som för fattigdom balanseras, skola åtföljas af pantlistor, bestyrkte af länsoch nämdemän, så vida å dem skall fästas afseende, fortfar han på följande sätt: Hvad är det nu för en osed den värde talarem på Riddarhuset omnämnt? Har han med bevis styrkt att Kronofogdar fått befallning att icke upptaga restantier till verkliga beloppet? Nej visst icke. Tvärtom har, med de bevis han företett, blifvit styrkte förhållanden, som talaren för ingen del haft för afsigt att bestyrka. De bevis Hrr Callerström och Liedholm utgifvit intyga nemligen, att Konungens Befallningshafvande icke tillåtit, utan, enligt Kongl. brefven 47653, 4768 och 48414. förhindrat den försökta oseden, att balansera restantier utan fullständigt verificerade längder. Hade nämnde uppbördsmän varit med sådane försedde och dem presenterat å Landskontoret, helt säkert hade detta i bevisen icke förtegats. Vidare bestyrka samma bevis, att Konungens Befallningshafvande jemvä!, enligt Kongl. Kammar-kollegii cirkularbref 1773, ogillat oseden af uppbördsmän, att anförtre en större del af uppbörden åt Länsoch Fjerdingsmän och tillbakavisat försöket att sådan uppbörd bland laglige restantier balansera. Oseder i uppbördsförvaltningen har länsstyrelsen alltså icke befrämjat, utan förhindrat, och detta har ju talarer sjelf hestyrkt. Men hvad kan talarens mening vara med restantiernes verkliga belopp? Hvilket anser han vara det verkliga och rätta, antingen det af uppbördsmannen munteligen föregifna, eller det med behörigen verificerade längder bestyrkta? Förmodligen det förra. Men skulle det väl varit Landskontoret tillständigt, att lemna oanmärkt en afkortning eller balansering, som grundade sig blott på löst prat, och skulle väl en sådan räkenskap förespegla annat, än en usel förvaltning och än uslare uppbördskontroll? Skulle Landskontoret oanmärkt lemna, om uppbördsförvaltare, såsom laglige restantier balanserade sina fordringar hos Länsoch Fjerdingsmän? På detta sätt skulle lätteligen 20å 30,006 Rdr kunna i räkenskapen balanseras såsom utestående för fattigdom, hvilket talaren troligen icke skulle misstycka för den derigenom vunna älskade förespeglingen af allmänna tillståndet. Att den stora balansen icke utestod hos de skattskyldige, utan innestod hos länsstyrelsen sjelf och dess organer, från den högste till den lägste, betydde kanske föga. Men om nitiske och aktningsvärde uppbördsförvaltare, för att få sin räkenskap så vacker och restfri som möjligt, förskjuta några poster handräckningsmedel för bortflyttade personer, af hvilka liqvid efteråt säkert är att påräkna, eller om desse förvaltare, för att spara sig mödan med verifikationsbesväret, då och då för skattskyldige betala en eller annan Rdr; i sådane fall, och ehuru de förskjutne och erlagde summorne tillhopa kanske icke uppgå för hela länet till 3å 400 Rdr, finner talaren uppbördsförvaltningens åtgärder eftertänklige, såsom bevittnande hemlig befallning att låta i räkenskaperne förespegla ett välstånd, som icke finnes. I ett län med en lefvereringssumma af 213,000 Rdr. skulle 3å 400 Rdr större eller mindre restantier kunna gifva en falsk förespegling af allmänna välståndet! Hur låter allt detta ?n Hr Landegren anmärker vidare, att Hr Ribbing skulle hafva gjort ett mindre lyckligt val, då han tagit sina attester af tvenne personer, som, ehuru aktningsvärde de i öfrigt må vara, likväl visat sig såsom oskicklige uppbördsförvaltare och tillägger derefter: Det är här ofvan visadt. att talarens uppgift om oseder inom länets uppbördsverk blifvit vederlagd just genom de bevis, som skulle bestyrka denna uppgift. Nu befinnes jemväl, att Kongl. Maj:ts nådiga beslut i besvärsmålet angående afkortningen i Jönköpings stads 1855 års räkenskaper af 1834 års medel, understödjer länsstyrelsens sak, men icke Italarens. Ty väl har Kongl. Maj:t befriat Magistraten från gäldandet af de afkortade utskylderna, men tillika förklarat, alt afkortningar af ett föregå-. Ö LL oo .— ee I