veg ER VAA OST MARTA MIT an DU ht Lid Ja, säkert. — Hm, ser herrn då der boria det samla fruntimret i hatt som nyss kom, och som ställde sig att stå stilla på trottoiren der? — Hon, som håller en ask svafvelstickor i hand, dem hon bjuder ut förmodligen? — Att sälja. ja, — Deruti ser jag ingenting fasligt. — Att ligga är förbjudet, förstår herrn. — Jag såg upp på min Caliban, frågande. — Han fortfor: sjelfmord är förbjudet, herre; tigga är också förbjudet; arbete finns icke, isynnerhet ej denna årstid, för alla de hundratusen, som gå i London; kan herrn nu hitta på att säga mig om något fjerde gifves här i verlden? — Jag teg, men förvånades i hemlighet öfver en gatsopare, som yttrade sig med en logik, en viss eloquence, tillkännagifvande undfången uppfostran. Mannen fortfor: se på den der ladyn eller missen, herre; tror herrn, att hon får niga eller åt de förbigående öppna sin mun om en allmosa? tror herrn icke, att hennes yrke är uslare än mittj: och de våras? står hon icke tigande och stel med sina bara fötter (jag märkte nu att hon verkligen var barfotad, hvilket fruktansvärdt kontrasterade emot hufvudbonaden), står hon icke med sin framräckta svafvelsticksask lik ett spöke vid sitan af alla de förbigående, de lefvande, de talande, de rörlige? Hvar och en, som har ett hjerta, vet, att hon icke står der för att hon vill sälja något, men att hon vill begära, fast hon icke vågar, och att den lilla asken blott utgör en skylt. Ser herrn, hon är en Mumie . . . af tvång! en Mumie redan före sin död.n — Jag ryste och såg bort. — Herrn märker nu, att det finnes ett ännu svårare lif än gatsr mm — —As mV LL ARA mu oo soparens; tag derföre igen silt sixpencestycke och gif henne, som behöfver det bättre än jag. — Hvarföre? jag kan väl bafva ett sådant till för hennes räkning, svarade jag och såg på min Caliban, i hvars ansigte jag i detta ögonblick tyckte mig märka ett flygtigt leende. Så mycket bättre, vidtog han, gzgif henne då det — Men — fortfor han — efter herrn, som jag märker, är höflig nog att inlåta sig i samtal med folk af mitt slag och kanske på det hela icke är allt för rädd af sig — skulle icke herrn hafva lust och tid att följa hem med mig på en stund? — Jag betänkte mig något, men svarade snart; må göra; är det blott icke för långt bort? — Nej , nej. Detta äfventyr kunde hafva sina följder; men lika mycket. Vi gingo, och kommo in i några mörka, smala, labyrintartade stigar emellan Piccadilly och Oxfordsstreet. Vi stannade vid en trappa och stego, efter en dragning på klocksträngen, alldeles som gentlemen bruka, in genom porten. Vi trädde i ett rum och sedan i ett annat. Jag fann detta hem alldeles icke så som jag väntat; allt såg rätt komfortabelt ut; ödet har då en gång behagat föra mig till en välmående tiggare, tänkte jag; det var ganska : bra. Min värd aflägsnade sig litet, hvarunder jag betraktade väggarne, såg drottning Viktoria hänga vid sidan af den sköna prins Albert, och litet längre fram lord Palmerstons portrält, med några underskrifna ord, som jag, till undvikande af missämja med fremmarde makter, icke vill återgifva. Lord Melbourne satt också 1 ett hörn, vacker, men gammal nu, och af artisten framställd i en sofvande ställning. Inunder stodo de ord, som ryktet förmäler, att han nyligen sagt åt drottningen: cjag ber att få afgå ur kabinettet, ty i sista parlamentet var min öfvervigt så liten, att jag förmodar det den i nästa (som öppnas den 26 Jan.) blir ingen. Och att styra England emot parlamentet vore orätt, så vidt det ens vore möjligt., — Words to everlasting memory, stod ristadt bredvid med dålig Engelsk stil. Min värd återkom, omklädd i en tarflig, men ganska snygg och behaglig kostym. Ni förundras?, sade han. Jag är icke sjelf så egentligen fattig, som icke mera de fattiges vän; och det kommer nästan på ett ut. Jag går ofta omkring under en förklädnad, såsom i qväll, för alt uppleta menniskor. Jag tror mig i afton hafva träffat en, som går något litet åt mitt eget håll, och ber er vara välkommen. — Jag tackade honom för komplimangen, men tillät mig öppenhjertigt fråga: min herre tillhör förmodligen någon af de talrika sekterna här i England? — Visserligen; jag tillhör en liten sekt utan privilegier och utan serdeles inflytande: jag är menniskovän. — Min herre skulle tilläfventyrs vara Qväkare? — aNej! — Methodist? — För ingen del! — Jag bedrar mig icke, min herre är Socialist, en medlem af denna nyligen uppkomna ryktbara sekt, för hvilken Edm. Owen står i spetsen? — caAlldeles icke något af dessa småsaker,, utbrast han; anej, jag är, öppet och utan förbehåll, anhängare af det parti, för hvilket Frost nyligen lidit och blifvit deporterad till Sidney; jag heter Qvincy Parriot, ett namn som ni väl aldrig hört? — Nej, svarade jag, men jag skall aldrig glömma det hädanefter. Qvinecy Parriot? Chartist således? eller kanske Radikal? aIcke radikal, svarade han; cmen namnet CharItist må vara, ehuru under vissa vilkor. Jag tillhör alls icke de blodige, icke klubbmännen. Jag förgudar icke John Frost, och jag förliknar honom icke vid Jesus Christus, såsom ni kanske hört berättas från ett och annat af våra mee