Aftonbladet – 15 februari 1841, sida 3

Norrman uppgifvit, en kort stund efter, af Julin och en okänd gardist på en kärra draget öfver Norrbro framåt Prestgatan till ett hus, genom hvilket packorne blifvit nedburne och tvärsöfyver Westerlånggatan upp uti huset, der Andersson bodde. Nöerrman trodde, att Andersson sjelf bedt Hammarberg att få upplägga packorne i hans vagnshus. Bokhållaren Wiborg vitsordade Norrmans och Ehrnlunds berättelser i hvad de rörde honom och hvad som passersde vid Edesnäs å Utön. Aktor tillsporde sedermera Ehrnlund, om han icke, före sista resan med de 33 packorne, gjort en resa förut till Utön efter varor. Med anledning deraf, uppgaf Ehrnlund följande: Efter mellan honom och Norrman träffadt aftal att från Utön hemta varor, hade Ebrnlund cn dag emellan Pingst och Midsommar sistlidet år uti Kohlströmsundet med sin storbåt, hvarå Ehrnlund ej medhaft någon egen matros, mött Norrman, som då kommit jemte en för Ernlund okänd person (af Norrman uppgifven vara Anderssons dräng Julin), seglande uti en slup och gått ombord på Ehrnlunds båt, hvarefter de alla tre seglat, efter Norrmans ledning, förbi Ornön till Utön och der ingått uti samma en fjerdedels eller en half mil ifrån grufvan belägna vik, som Ehrnlund förut omnämnt. Samma sligs packor hade då funnits nedförde till stranden såsom Ehrnlund tyckte till lika stort antal som sista resan. Efter det packorne blifvit tagne ombord hade de seglat till Ingarön och lagt till !s mil ifrån Brunn, vid Blötviken, der godset förts i land. Derifrån hade det af stalidrängen vid Brunn och med, såsom Ehrnlund trodde, Brunns hästar blifvit kördt in uti en hage vid Brunn. Ehrnlund visste icke hvart de tagit vigen med godset, emedan han icke följt med in uti hagen, utan gått rakt fram till Bränns gård, der han haft att uträtta om en vedlast. Glasssästaren Norrman erkände detta och sade att de af Ebrnlund sist omvittnade packor varit likasom de andre upplagde vid Edesnäs och blifvit af Rättaren Malmström utlemnade. Arfven tillade Norrman, att Andersson sjelf för honom berättat, att gedset på en Luäbsk jakt, der Andersson varit om bord, blifvit från Läbeck fördt och upplagdt vid Edesnäs. Notaricen Herran androg att, efter hans fuilkomligaste öfvertygelse, Norrmans och Wiborgs upp gifter voro diktade, emedan Andersson på sin heder för Heryvan enskildt försåkrat Hervan derom, ty i vidrigt fall hade Hervan ejupptradt såsom Anderssons ombud. Häradshöfding Möller sade sig ej så noga känna till saken, och tilltrodde sig ej kuuna svara på bvad som förekommit emot Inspektor Lindell, hvarföre han anhöl! att Lindell personligen måtto infinna sig och i saken svara; men Häradshöfdinge bestridde imedlertid dock sanningen af; terne emot Linc eil. Muraren Magnusson oh Dödgräfyaren Brodin blefvo väl ytterligare uppmanade att förtälja hvad de visste, men vidblefvo likväl hvad de förut uppgifvit. : Fråga uppstod sedan om hvilken, som för Löjtnant Sjösten angifvit saken, och Wiborg förklarade sig ej känna det. Löjtnant Sjösten förklarade, att icke någon bestämdt hos honom angifvit de förhållanden, hvilka han anmält hos Advokatfiskalen Lagerlöf och som varit orsaken till denna undersökning, utan hade Löjtnanten genom rykten och efterforskningar kommit till kännedom derom. Vidare upplyste Sjösten, att han, då Wiborg ej kunde bindas till ansvar i målet angående besla get å Danviks kyrkogård, hade tillsport Wiborg, om han ej ägde sig kunnigt hvarifrån godset kom mit, hyartill Wiborg svarat, att det kommit från Utön, der Sjösten kunde få reda på saken och dit Wiborg ville följa Sjösten. Sjösten, Wiborg, Löjtnant Holm och Kapten Kuylenstjerna hede derföre begifvit sig ut till Edesnäs och der talat vid Rättaren Malmström, som dervid bedt Sjösten ej göra honom olycklig och uppgifvit Inspektor Forssman, såsom den der med godset haft befattning. Sjösten kunde icke erinta sig. att Wiborg någonsin omnämnt Forssman, men deremot hade Wiborg, på Sjöstens frågor, uppgifvit Andersson och Lindell, såsom ägare till varorne. Detta medgafäfven Wiborg inför domstolen Efter det Brodin blifvit förvist till vederbörande presterskap för att erhålla föreställningar om vigten af den ed han gått och uti sin kristendomskunskap förhöras, förevar målet åter den 4 dennes, då Brodin slutligen lärer tagit bladet från munnen och meddelat åtskilliga upplysningar. Arfven Arbetskarlen Fagerroth, samt Drängarne Julin och Abrahamsson lära haft mycket att förtälja om varornes transporterande och forslande ända upp i Handlanden Anderssons boningsrum. Det andra härmed sammanhängande målet mellan Advokatfiskalen Lagerlöf samt Inspektor Forssman och Rättaren Östergren, hvilket rörer beslaget af de fyrtio packorna på Ålön, förevar väl den 40 sistiidne December, men de dervid afhörda personerne Bokhållaren Palmqvist och drängen Grali hade sig ingenting bekant; Palmqvist hade cndast sett dörrarne till Ålöladan öppnas aftonen före beslaget och flere personer då gå in i ladan. (Detta strider emot hvad både skogsvaktaren och alla tulluppsyningsmännen uppgifvit.) Endast torparen Olof Ersson i Ramsvik å Utön, och hans dräng Carl Erik Andersson berättade följande: En dag sistlidne höst hade de rott ifrån Ramsvik till Tjumal, för att lägga ut fisknät Ifrån Tjumal hade de klockan emellan 8 och 9 på aftonen begifvit sig på en större gångv.g till Ålösund, men under vägen på ett slätt ställe i skogen, omkring 3 å 4 famnar från vägen, sett något hvitt liggande som liknat säckar, utan att de brytt sig om att undersöka hvad det var, och viste icke huru det kommit a EE FE a