Aftonbladet – 15 februari 1841, sida 2

met dertill använda Bankovinsten. ) aOeh the sju vanmskapeliga och magra nöteg åto up the sju sköna och feta nöten. Tå vaknade Pharae. — 4 Mosebok 41 Cap. 4 v. En artikel i N:ris 49 et 20 af Aftonbladet, med öfverskrift Reaktion i Finansväsendet, har framkallat i enskild väg åtskilliga uppmaningar till förklaring och vidare utveckling. Det är en observation, hvilken icke syntes mig nog hafva: frapperat i våra stalsmän, att ett folk, i sitt sträfvande att höja sig i välstånd och kultur, likväl kan stå qvar på samma punkt, ja tillfälligtvis under all berömvärd ansträngning likväl skrida tillbaka, om dess arbetskrafter icke rigtas till de föremål, som i första rummet förtjenade att uppnås, eller om icke vissa hinder för denna rigtning undanröjdes, hvarförinnan allt industrielt sträfvande, alla odlingar, alla förbättringar i åkerbruk och märingar samt sluteligen alla företag med kanaler och kommunikationer i allmänhet platt intet ledde till målet. Jag bemödade mig derföre att visa, det ett sådant föremål, påkallande ånyo högsta uppmärksamhet, fanns uli den oerhörda fluktuation i pris, som det oundgängligaste iifsmedlet, spanmålen, var underkastadt, att jordbrukets produktion å 3-4 af Sveriges hemman i allmogens händer icke gaf förmågan till någon besparing, och att, så länge icke mera jemnhet i denna varas pris bereddes, väl några få kunna bli rika, men nationalförmögenhet svårligen kan komma i stark tillväxt, och alt följaktligen frivilliga upplag borde uppmuntras, dertill konsignationsanstalter vore ett af de verksammaste medlen och bankovinsten borde användas. Deremot är, invändt, att dylika banker i flere orter redan funnos, och alt om milt förslag dugde till någonting, borde det der först kunna försökas. Derna med flera anmärkningar och i synnerhet en uppmaning af en aktad embetsman — att göra mig bekant med de handlingar, som i Kongl. Finansexpeditionen förvarades, rörande de forskningar han anställt i ett ämne af likartad syftning, äfvensom den uppläckt jag nyligen tror mig hafva gjort, att det är en redan i Mars månad inom det Högvördiga Presteståndet af Hr Biskopen Agardh gjord motion, hvilken genom sin talangfulla uppställning och briljancen uti sjelfva det problem han försökt lösa, nemhgen att på en gång förse landet med kanaler samt afbjelpa pauperismen, så mägtigt väckt och understödt en mängd mer eller mindre enskilde intressen af kanalers öppnande, att man i Riksstånden så väl som i StatsUtskottet anselt dylika företag såsom det i alla afseenden yppersta och mest nyttiga ändamål, näst fångvården, hvartill statens medel borde användas — detta allt — säger jag — har förmått mig ännu en gång medan frågan är öppen — och ehuru jag väl vet, alt mina ord, likasom förut, i den lilla hrochyren om Sveriges penningeväsende (pag. 62 och 653) skola falla såsom säden på hälleberget — söka visa, att Bankens öfverskottsmedel kunde användas på ett för hela riket oändeligen mera allmänt nyttigt samt för nationalförmögenhetens tillväxt mera direkt verksamt sätt. Det torde vara onödigt, att för de fleste läsare återkalla i minnet mera af den för mer än ett decennium upphörde allmänna Magasinsinrältningens historia, än att den, i anseende till de enorma förluster staten derpå gjorde, blef till sin upphandlande och återförsäljande verksamhet inställd. Den erfarenhet, nämnde verks historia lemnat om centrala statsbestyr, der vård af allmänna medel och handel dermed kommer i fråga, har också troligen varit tillräckligen afskräckande från vidare försök i samma rigtniug, då det verkliga behofvet al spanmå:ssupplag åter började framkalla det allmännas och styrelsens uppmärksamhet. Hr Kammarrådet Welms år 48314 till Kongl. Maj:t ingifne och sedermera till trycket befordrade förslag till inrättande al sockneeller distriktmagasiner uti tolf rikets län, omfattade också en, i min tanka, vida rikligare princip, som han också synes i sina detaljer hafva på det noggrannaste genomtänkt, den remligen af enskild årlig besparing, hvilken sammanlagd skulle kunna anlitas i nödens stund. Herrar kommitterade, (hvaribland Presidenterne Poppius och Westerstrand), till hvilkas yttrande förslaget blifvit lemnadt, afstyrkte likväl detsamma ur flere skäl, deraf följande torde förtjena alt här anföras: af hvad så!unda i underdånighet är anfördt, kan det synas som skulle anledningar ej saknas till tvifvelsmål huruvida andra anstalter ens voro behöflige, hvarigenom svår brist på födoäranen vid tillfälle af missvext å spanmål kunde förekommas än sådane, hvilka det berodde på en hvar att efter omständigheterna vidtaga i det han under de dagar, då försynen lemnade honom ymnigare lön för sin verksamhet, ej glömde, att det var bornom angeläget att spara mer eller mindre åt en svårare tid, eller sökte i allt så inrätta sin lefnad, att han ej vore alideles oberedd på den kommande tidens skiften. — — — Längre ned i samma period (sid. 35) heter det: I sammanhang härmed må det anmärkas, huru omförmäilte beräkningar och fakta gifva styrka åt den förmodan, som ofvanföre lifvit yttrad, att missvexter på spannemål, såVi anmäle hos läsaren denna artikel dels i anseende till ämnets stora vigt, dels såsom en fortsättning af Grefve Frölichs förra artikel