Aftonbladet – 12 februari 1841, sida 1

ENEVOLDSKONGEN OCH HANS EMBETMAN. Det skulle förundra oss, säger Danska tidningen Fedrelandet, om man annorstädes Ii verlden (än i Danmark) skulle kunna uppleta ett exempel på att Regeringen har påbjudit em skatt, och att embetsmännen i 37 års tid vägrat att utgöra den. Borde det ej snarare förundra, om exempel af en dylik malversation skulle saknas i något enväldigt land? Det är en af enväldets oundvikliga frukter, att regenten bedrages eller trotsas af sina embetsmän. Dessa veta ganska väl, att de äro oumbärlige för aristokraten, att de utgöra en del af hans makt, och att, när han saknar deras stöd, han ock är fullkomligt värnlös. Han kan nemligen icke stödja sig på folket, utan måste slå den ena embetsmannen med den andra hela raden utför. Hvem känner icke att i Ryssland och Turkiet de grofvaste tillgrepp af embetmännen höra till ordningen för dagen, och att sjelfherrskarne och sultanerne i alla tider blifvit bedragne och trotsade af sina guvernörer och paschar? Hos de folk, hvilkas slafviska lynne tillåta existensen af en fullkomlig despotism, kan regenten likväl då och då statuera ett exempel, som det heter, och lita strypa eller knuta ihjäl en och annan af de trotsige satraperne, till dess desse siå sig ihop och i sin tur förgöra avtokraten; men denna utväg står icke till. buds för envåldsregenten bland ett folk, som genom härkomst och bildning tillhör de fria, ehuru det genom en tillfällighet kommit att stå under en enväldig furste. Fo!kets känsla förbjuder nemligen der fursten at betjena sig af silkessnöret eller knutpiskan, och han har derföre ingen annan utväg än att dagtinga med byråkratien och se genom fingren med dess olydnad. Att taga sin tillflykt till folket och hos allmänna opinionen söka en stödjepunkt mot de trotsige embetsmännen, förbjuder honom, icke mindre hans fåfänga, än hans fruktan att väcka folkets sjelfständighetskänsla, och komma i nödvändighet att annorlunda fördela den makt han tillförene delat med embetsmännen, hvilka äro honom så till vida angenämare, att de åtminstone till det yttre visa sig mjuka och underdåniga och med sina: uniformer och vördnad för etiketten bilda en mer lysande omgifning, än medborsråckarne, samt 1 alla händelser åtminstone derutinnan hafva med honom ett gemensamt intresse, att de gerna ransaka folkets fickor. Oss synes således, att den händelse, hvarpå Fedrelandets ofvananförde uttryck har afseende, icke bordt väcka cn så synnerlig förundran; men den är i alla fall karakteristisk och innehåller tillika en varning mot följderna af att pålägga för höga skatter, och att förvandla tillfälliga gärder till en stående börda, och den förtjenar derföre väl att äfven komma till den Svenska allmänhetens kunskap, hvarföre vi här referera den. År 4768 blef en så kallad wgageoch accidensskatt (afgift af lön och sportler) införd på tio år i den kongliga delen af Danska hertigdömena, nemligen så, att de andeliga och verldsliga statsoch kommunal-embetsmännen sjelfve uppgåfvo sina inkomster och, vid påfordran, med ed bestyrkte uppgiftens riktighet; af 500 Rbds inkomst och deröfver skulle erläggas — 410 procent. År 41770 förlängdes denna skatt på obestämd tid, för att anskaffa medel till en utrustning met Algier; den: har alltsedan qvarblifvit, alldeles så, som det gått med en stor del af våra Svenska krigsgärder. År 1803 utsträcktes berörde skatt äfven till embetsmännen i förra hertigliga delen af Holstein, medden bestämmelse att de, som berörde år redan inpnehade embete, skulle vara fria, men de, som der;fter anställdes, betala den, Men de hertiglige smbetsmännen glömde alldeles bort att erlägga skatten, och Regeringen glömde den äfven, intill ir 1820, då en offentlig anmaning om dess erlägvande lärer emanerat. Men då gjorde embetsmänren remonstrationer, och stödde sig på aden naturiga billighet, att de icke borde betala skatten, medan den var större vid den tiden, än då den örst, 1768, pålades den kgl. delen af landet. Kgl. Rentekammaren besvarade dessa .remonstrationer ned ett afslag, men de Kielska embetsmännen fortoro med sina besvär och gåfvo sig imedlertid antånd med betalningen. År 1835 komponerades sa(en så, att restantierne för de förflutna åren efterkänktes, men nu skulle ändtligen skatten utan all ägran betalas. Men embetsmännen funno snart, att katten var alltför hög och fortsatte med att icke etala, Regeringen gick på med sina mandater ochmbetsmännen svarade med remonstrationer, men nåon skatt betaltes icke. Allmänheten teg, och om len än haft rätt att göra något annat, skulle den