Aftonbladet – 11 februari 1841, sida 3

;k i golfvet. Vid bullret, som demfgjorde summan till och ropade yrvaken: se så, du au sönder en kruka igen!s — —— — SLAFVEN mMED FRIHETSKOKARD, (Ur HERTHA.) 1 en berså vid Seinens strand, Den skönsta sommarnatt, En ung soldat, med arm i band, Allen, som sorgen, satt. Och medan vinden rörde lätt Den mörka lockens våg, Höll hon i handen sin barett, Och på koekarden såg. Du var, sad han, ack ja! du var Min lefnads skönsta ros, Men lemnar mig blott törnet qvar Förrn sommarn är sin kos. Ty af en hand, så falsk som fin, Jag här, just här dig fick. Den hand låg darrande i mia När jag till striden gick. Men e:, när nu jag återkom, Hon räcks mig. — Hyddan ja Står än, en orörd helgedom, Mon fiieka! hvar är du? Pin kärlek bjöd, vid min jag svor För frihet dra mitt svärd. Jag löst min ed, och som jag tror Är jag dia bandros värd. Dess färger jag ej rätt förstått: Den blä, var den då ej Ditt ögas blå, som log så godt: Förgät, förgät mig ej! Och detta rosenröda band Betydde kärlek nyss; Ty sådan just var kiadens brand Vid hennes första kyss. Än detta hvita bandet sen! tå rent, som liljans hy: Så var din panna himlaren, Din lock dess enda sky. Mitt bröst, med denna bild uti, Blef stjernprydt. — Segren gå Oss friheten. — Jo vackert fri, När hjertat ropar: Slaf! Ack! dessa färger, suckar has, Jag älskar än, änskönt En färg mig felas deribland, Och det är hoppets grönt. Och hoppets grönt ger jag dig ock. Så jöd en röst bakom. Och kransen läg på krigaras lock Förra han bann se sig om. Sig bäcken delte: med en kyss Ett hufvud smög derur, Så likt det som kokarden nyss Ställt fram i miniatur. En arm omkring hans skuldra käns! Har är ock bojan, slaf! Ljöd samma röst. Och slafvem väns Ej iossa bojan af. Ty i bersån, vid Seinens strand, Än mången sommarnatt Han, ej med armen mer i band, Men qvar i bojan satt. LUIN.